allt och inget

när man behöver annan feminism än den svenska

2011-01-08T09:55:00.000-08:00

men ser man på, lite klassisk Riot Grrrl. ja, varför inte drömma sig bort till en tillsynes (+höres) alldeles underbar hyllningskoncert till kathleen hanna.

fantastiska tavi skriver:

"Kathleen has said she's attended shows where people kept looking at her to see if she'd give it her stamp of approval, but approval in general isn't exactly the goal of Riot Grrrl. The varying interpretations of Kathleen's songs performed that night were a testament to this, as the point was the message, not whether the styles or aesthetics were Punk Enough or Riot Grrrl Enough or Kathleen Hanna Enough. Instead of counter-productively trying to meet those standards, the artists made clear Kathleen Hanna's influence by just being loud and DIY and feminist."

nu länkar jag hejvilt, bridget everett everyone:

nytt år 2010 (2011)

2010-12-31T15:11:00.000-08:00

en ensam raket, som aldrig ville explodera, men som vinglandes fortsatte att kämpa upp mot universum, förbi all snöstorm och kalla vindar, såg jag genom fönstret. endast periferin av de färgfullt expandernade raketerna syntes genom mitt lilla köksfönster.

jag nöjer mig med den vinglande raketen. den som i en aldrig sluttande bana fortsatte uppåt.

elfte december 2010, stockholm

2010-12-11T16:51:00.000-08:00

Självmordsbombare spränger upp sig själv i city i Stockholm, Sverige. Vad säger man? Man säger mycket. Och man säger inget alls. För mycket att säga leder till tystnad. Min i alla fall.

Mark Madoff begar självmord och Elizabeth Edwards begravs. Jag berörs av detta men nämner inget till vänner eftersom jag inte vill uppröras över att de inte bryr sig/inte vet vilka de är. En icke-legitim upprördhet såklart, eftersom dessa nyheter inte är av stort värde för Sverige. Jag antar att min upprördhet egentligen bero på att jag inte gillar att ha två liv. Ett i usa och ett här. Som att ha två familjer. Det är upprörande. Den ende skyldige till min egen upprördhet är jag. Jävla idé att hatta runt som jag gjort.

Knausgård säger att ju närmare man går sina egna upplevelser, desto mer generell blir man.

En vän säger att hon är trött på personlighetstrenden. "Vi har alla två ögon, en näsa och mun. Hur olika kan vi va? Kan vi inte lägga tid på viktigare saker?"

Tänker nu innan jag ska gå och lägga mig att det är den elfte.

per

2010-12-10T03:46:00.000-08:00

tänkte på per jonsson och en grej som han sa:

"Konst ska vara som en sträng mellan jord och himmel."

havet är också ojämnt

2010-12-02T14:33:00.001-08:00

mina favoritförfattare är dom som inte egentligen är så jävla bra, utan de som levererar utomjordliga citat.

ta siri hustvedt till exempel. jag menar, hon skriver ju fantastiskt, men hennes berättelser är så jävla ojämna. fastnar och har sig, flyter inte alls på.

men hon kan skriva sådana citat! små stycken som gör mig full. och då gör det ingenting om berättelsen i sin helhet inte hittar fram till mig. eller om jag inte hittar fram till den.

förstår du vad jag menar?

eller peter hoeg. också i mina ögon ojämn. men bitar av hans berättelser är tyngre än allt annat. det mer än väger upp. dessa glimtar lyser så starkt. lyser upp även det som jag inte kan relatera till.

eller woody allen för den delen. hans filmer är ju för fan skit, många utav dem. men vissa scener. holy jesus. de om döden. de är skrivna för just mig.

bara det jag tänkte på, att de skapare jag gillar mest är de ojämna.

och denna tanke, den ger mig hopp om mig själv. för om jag inte har samma krav på andra som jag har på mig själv, då kanske även jag kan vara ojämn. då kanske även min egen ojämnhet är bättre än jag tänker. jag menar, även i det lilla, i mina uppsatser, i mina samtal med vänner, i mina rutiner.

jag är ojämn. men det är ok.

livet

2010-12-02T12:05:00.000-08:00

den där känslan, när man läser något som hade kunnat vara skriven av en själv. när man läser något obskyrt, något ologiskt och jävligt knäppt. och tänker "så där är det. så där känner jag". den känslan är god. smakar sött. för någon annan känner som jag, trots att det jag känner är så knasigt att jag inte skulle vilja, eller ens kunna, sätta ord på det själv.

kommer inte ihåg vem det var, kanske lessing, som sa att "när man skriver, då ska man inte göra om så att andra kan förstå. nej man ska gräva vidare, och när det man skrivit är så privat och oformulerbart att man inte ens vet om det fortfarande är sanningen man skriver...då har man hamnat rätt. då talar man om det universella."

eller, det var nog inte lessing som sa det. det var nog jag.

spelar ingen roll.

en annan grej, läste idag en text av en utav mina favoritskribenter som handlar om rädsla. i texten fann jag en fråga (tolkade att det fanns en fråga fanns den inte bokstavligen fanns där) som löd; jag som inte är rädd för någonting, varför är jag så neurotisk?

den frågan har jag ställt mig själv så länge jag kan minnas. jag som inte är rädd för sanningen, varför är jag så nervös? jag som inte tycker att mycket är läskigt, varför beteer jag mig som en fucking svensk variant av woody allen?

därfor att jag är rädd. därför att all rädsla varit där under, i nåt jävla hål med ett tungt låst lock på. SHIT vad fucked up (och coolt) att hitta till den sidan. terapi är så sjukt skumt. och sjukt bra.

så, en liten short version av mitt liv so far: de första 32 åren hade hon ingen kontakt med sina rädslor, annat än de ytliga. sedan bankades hål på äggskalet och ut från en liten spricka strömmade en grönbrunaktig möglig stinkande sörja som fått va ifred under väldigt lång tid.

hej livet. hej äcklet. hej allt det fina. hej allt det nya.

hon hade fel, sanna hade rätt

2010-08-18T05:32:00.000-07:00

det är bra med alternativa liv. jag har en vän som bygger ett hus för många många pengar. på ritningarna ser huset ut som taget ur mtv cribs. vit sten, runda hörn, pool, poolhus!, hav av vardagsrum och kök som flyter in i varandra, driveway. jag kan äta lunch med henne och smaska i mig alla detaljerna och drömma mig bort. stötta henne i alla beslut om typ av lampor längs fasaderna och poolkanten, nicka instämmande om hur förkastligt det vore att inte beställa en landskapsarkitekt som designar trädgården (när man ändå spenderat så mycket på själva huset), känna på olika typer av mosaik till badrummen, och så vidare. sen kan jag återgå till mitt liv, visserligen grön av avundsjuka (bättre än så är jag inte), men med en avkopplande mental avstickare i hennes liv i ryggen.

appropå något annat. långsint som jag är kommer jag ihåg sånt folk säger som visar sig vara fel. sedan gottar jag mig i att de hade fel. länge. och just nu gottar jag mig i hur fel denna katrin hade. ni vet hon som är med bingo rimer, bloggar och skriver en massa knas om allt möjligt. innan hon fick barn hävdade hon att hon absolut inte skulle förändras av att få barn. hon skulle förbli samma omogna oförstående människa. sanna lundell skrev dock om hur hon blev rörd av att katrin nu med största sannolikhet skulle genomgå en förändring i och med det kommande barnet. detta svarade katrin syrligt på med att tycka att det var gulligt av sanna att tro det. men naturligtvis hade ju sanna rätt. sanna har alltid rätt. och nu såg jag att katrin skrivit om sin förändring på sin blogg. intressant.

jag skulle vilja vara som katrin. i alla fall under en vecka. då skulle jag klämma ur åsikter med tyngd som en ångvält, som om allt som kom över min mun vore en universell sanning. och sedan, när jag insåg att jag hade fel, då skulle jag torrt konstatera det. skönt det vore. bort med guldvågen bara, fram med ångvälten.

Nåt jag tänkte på

2010-07-25T02:29:00.000-07:00

-Läser "Allt" av Martina Lowden och slås både av hennes brillians men också en know it all-ton i mycket av det hon skriver. Jag känner mig illa till mods av denna ton. Men sen, då boken sjunkit in lite, tänker jag att det kanske inte är konstigt om en så intelligent 23-åring (tror att hon var runt 23 när hon skrev den) är en besserwisser. I.e., är det så att en know it all-attityd faktiskt är berättigad i fall såsom detta? Eller är ödmjukhet alltid att föredra?

-Tittar på the Sartorialist's bilder och klickar på en länk till modedrottningen Anna Dello Russos blogg. Finner bilder jag gillar mycket, och även ett fantastiskt citat om modeindustrin och modebloggarna:

"Why i love bloggers? Cause they make us in contact after years of deafness in own golden cells. So today we feel less lonely!"

-Hör terapisten i In Treatment säga något i stil med "maturity in the modern world means absence of feelings". Känns som att jag impulsivt håller med.

-Har skrivit ett meddelande till mig själv, som jag glömt bort att jag en gång skrivit. Det lyder "distraktionerna är ett livsvillkor". Jag tror att jag läst det i en intervju inte allt för länge sedan. Kommer ihåg att det kändes trösterikt att höra någon säga att distraktioner är ett faktum, något man måste acceptera. Att göra-skapa-generera-producera kommer inte utan distraktioner som får en att känna sig ur kurs. -- Det är inget fel på mig för att jag känner så. Det är ett livsvillkor.

Ser nu att citatet kommer från en recension av Lars Lidens diktsamling Svävare. Ser också att jag själv lagt in en undermening i citatet som inte finns där från början. Men jag gillar recycling av ord.

-Pratar med John som berättar om filmen om Coco och Stravinskij han just sett i Washington. Tittar på en bild från filmen vars bakgrund hänför. (Om jag hade ett hus...om jag hade en sådan vägg...)

-Tittar på en bild från en modekampanj med MJ. Kropparna tilltalar mig.

Sport

2010-07-02T17:29:00.000-07:00

Läser denna artikel i Intelligent Life som ges ut under The Economist om varför sport idag är så gigantiskt.

Olika teser drivs. En utav dem sammanfattas i tre ord, The British Empire.

Andra teser handlar om Adidas/Puma-familjen, eller om att dåtidens filmstjärnor är nutidens sportstjärnor.

Jag lovar att texten bidrar med en intressant vinkel till fotbollshysterin.

Kvinnans underordning och amerikansk kommersialism

2010-06-22T09:18:00.000-07:00

Då och då skriver jag för någon tidning. Det blir oftast mindre tidningar såsom Norrbottenskuriren. Jag gillar att göra det. Det är nog det enda jag gillar att göra publikt. Allt annat jag gör inför folk, gör mig nervös. Att tala inför folk, att dansa inför folk (nykter), att visa upp hur min lägenhet ser ut inför folk. Allt sådant väcker oro i mig. Men just att skriva texter som publiceras gör mig inte nervös. Snarare är det ett av de få sätten jag känner till som passar för just mitt sätt att kommunicera.

Sigge Eklund skrev en gång att skrivlusten återfinns i det faktum att det tar för lång tid att vara tydlig i talet. De där sekunderna det tar att hitta ett svar, och kunna formulera det, försvinner i texten, där det istället flyter på. Vissa har ju den där pilsnabba förmågan att kunna formulera sig i tal på ett kraftfullt sätt. Jag har det inte. Jag står där och famlar efter orden även när jag får en enkel frågor om vad jag jobbar med.

I lördags skrev jag en text i Norrbottenskuriren om allt det förjävliga i och med helgens kungabröllopet. Den kan ni läsa här:

”När vi gifter oss i Sverige går vi sida vid sida, kvinna jämte man, in genom kyrkan” brukar jag stolt proklamera till mina amerikanska vänner. För det där med brudöverlämning är ju något vi slutade med för flera hundra år sedan. Eller?

Med förfäran inser jag att helgens event i ett svep lyckas sopa undan både feministiskt inflytande i våra svenska bröllopstraditioner, samt införa en amerikansk twist på det hela. Brudöverlämning är som vi alla vet en given del av den amerikanska kultur vi gladeligen
importerar genom strida strömmar av hollywoodfilm. Den makt detta kulturella kapital har slår med hästlängder all annan internationell och icke-svensk kultur tillsammans.

Man kan skaka på huvudet, konstatera att helgens event är vad det är, ett kungligt bröllop och inget annat. Men det krävs inte mycket tankeverksamhet för att inse att brudöverlämningen av Victoria, från en man till en annan, vars symbolik representerar mannens överordning och kvinnans underordning, kommer att bli normgivande för framtida svenska bröllop.

Men inte bara själva vigseln anammar glamour a’la Americana. Då Daniel friade till Victoria kringgicks den svenska och europeiska förlovningstradition där båda parter tar på sig varsin ring för att visa sin tillhörighet till varandra. Nej, endast Victoria blev påträdd en ring, vilket visar att det är kvinnan som tillhör mannen och inte tvärtom. Kvinnan köps, mannen köper.

Mina amerikanska vänner rycker på axlarna. Att Daniel inte tog på sig en ring vid förlovningen tycker ingen är konstigt. Så har det ju alltid varit där. Däremot regagerar de med bestörtning på valet av ring. Att diamanten är den enda godtagbara stenen vid en förlovning är en oskriven regel i den amerikanska etikettboken. Men vad alla inte vet är att diamanten som tradition faktiskt inte är en tradition, utan resultatet av den mest framgångsrika reklamkampanjen i amerikansk historia. Marknadsföring via filmikoner såsom Marilyn Monroe och kompani, ledde till att företaget med monopol på diamantutbrytning, De Beers, lyckades införliva denna ”tradition”. A diamond is a girl’s best friend blev en sanning som än idag ingen lyckats rucka på. Nu verkar det bli en sanning även här i Sverige.

Vad som hände med de två släta guldbanden, en för kvinnan och en för mannen, vet jag inte. Men vad jag vet är att den kultur vi importerar sker på bekostnad av den feministiska kamp som gett oss större jämställdhet här i Sverige än i många andra länder. Det är med sorg jag bevittnar helgens manifest av kvinnans underordning dekorerad i amerikansk kommersialism.

På ett annat, väldigt okungligt, bröllop i Luray i Viriginia.

Livet livet livet

2010-06-11T14:26:00.000-07:00

jag har märkt en sak. det är inte de svaga som spelar illsint. de är de starka.

jag har ett nytt jobb, och det är på intet sätt glamoröst. men jag får vara med brokiga själar. de som är psykiskt sjuka.

dessa människor har inte mycket. många utav dem har nästan ingenting alls. men, dessa människor skulle inte ens kunna ta om de fick chansen. de spelar inte samma spel.

det var ett tag sedan jag jobbade med dessa människor. och jag hade glömt denna omtanke. alltså den typ av omtanke som inte har en baktanke. den är inte så vanlig bland främlingar, men dessa psykiskt sjuka visar prov på den oftare än när jag befinner mig i friska människors närvaro.

(jag tänker efter om jag överdrev nu. för effektens skull, för dramatikens skull, för att få texten att stå ut lite. men nej, jag är ganska säker på att jag inte överdrev.)

men denna omtanke. det är så många händelser som visat på den redan under mina första få dagar på mitt nya jobb. de flesta kan jag inte återge p.g.a. sekretess. men ett litet exempel kan jag ge. jag hade av misstag lämnat min arbetsmobil på en affär, vilket jag nämnde till klient. i slutet av dagen ringer denna man till mig (till telefonen på kontoret, ej på arbetsmobilen) för att höra om jag fått tillbaka den. det hade jag och då blev han glad. till saken hör att denna klient aldrig ringer på arbetsmobilen, han har inget behov utöver det han får schemalagt och hade alltså inget eget intresse av att jag skulle få igen mobilen.

det här är bara ett litet exempel. det finns så många. och de visar alla på hur dessa sköra människor, som genomgått så otroligt mycket tumult i sina liv, har denna omtanke bevarad. hudlösa och sårbara. men inte giriga. det är mitt första intryck av de människor jag ska jobba med under sommaren.

jag vill inte romantisera sjukdomar. eller underskatta det faktum att min position gentemot klienterna kan ha att göra med den omtanke jag får uppleva. kanske får jag en mer nyanserad bild så småningom, då jag lärt känna dem bättre. men jag anar att det finns ett samband mellan att vara snäll (som ju omtanke innehåller en stor dos av) och att inte kunna sätta upp ett pansar mot livets eländigheter, som i många av dessa människors fall har lett till depressioner.

en dörr på st. marks i nyc

Ja!

2010-05-13T03:37:00.000-07:00

Läser Sigge Eklunds Den sista myten på nytt och slås av den här känslan som kommer när man läser något som berör en. Känslan av en egen berättelse som måste fram. Visst blir det så? Berättelser, och konst i största allmänhet, som får ens blod att strömma fortare, väcker skaparlusten i en själv.

Det är som om ens berättelse växer utmed det man läser, samtidigt, utmed det man ser på film, det man konsumerar, det man ser överallt. Det blir så tydligt att ens egna flöde vill komma ut då.

-----------------------------------
Läser Therese Bohmans recension av Per Hagmans nya bok och hon levererar två citat i texten som gör mitt hjärta glad.

"Den som blev född med en fackla i sin själ / är sitt ödes krigare, men aldrig dess träl"

"De farligaste människorna är de som aldrig slutar söka gemenskaper och bekräftelse utifrån fyrkantiga lagar om hur sådana bör se ut. Man kan inbilla sig att det handlar om älskvärda människor men till slut förstår man att de bara gör vad som helst för att söka flocken, markera position i den”

fukt

2010-04-30T00:09:00.000-07:00

ibland är det vibrerande, livet. jag vill försöka låta det vara det. steg upp idag och lät bli att läsa något, inga tidningar eller annat. den där fukten som man fortfarande bär med sig från drömmarna fanns kvar när jag började skriva. mina drömmar är ofta det jag tänker längst inne. de här tankarna försöker inte ens komma fram under dagtid. snabb som fan daskar jag till dem i stjärten med grytlocket. sen lägger jag det på. men på natten pyser de ut, och när jag vaknar finns de kvar i medvetandet. men det går fort att bli av med dem. ibland bara sekunder innan allt är borta.

2010-04-20T16:39:00.000-07:00

förresten, kommer ni ihåg halens? josefssons, ellos...? kommer ni ihåg hur klädeskatalogerna som kom var ett vårtecken? när man huttrande tittade på bikini- och baddräktsbilderna och drömde sig bort. funderade på vilken man själv skulle passa i. (denna grej med en katalog. kläder man inte kunde prova utan var tvungen att drömma sig in i, för att veta om det var rätt plagg eller inte.) man försökte försiktigt förlika sig med en bild på en själv, likblek och ledsen, i de där aqua eller korallfärgade badkläderna. man kände vind och sol mot huden. man drömde sig bort.

jag undrar om vårmode och vårkataloger har ett extra värde för oss i norden. för mig var det vårtecknet nummer ett. eller, nja, det var det ju inte för de kom ju på vintern, katalogerna. men det var vårhoppet nummer ett. den första påminnelsen om det faktiskt kommer att bli sommar här med. även för oss i lilla sverige. jo även vi ska få sitta i solen vid en badplats, i korallfärgande bikinis.

det var svårt, nästan omöjligt, att tänka sig det, när de där katalogerna damp ner i brevlådan. men de utgjorde ett hopp om att det skulle ske även det året. det var åttiotal då, när jag bläddrade som allra flitigast i katalogerna. även tidigt nittiotal skulle jag tro.

vi snackar vår fortfarande

2010-04-20T15:28:00.001-07:00

jag bara dör över de senaste bilderna i sartorialist. (ingen "the" innan. vi pratar ju för fan svenska.)

alltså, det jag gillar med mode och dess ibland knäckande ytlighet är ju när en tid fångas. när det blir som ett snapshot av en tidsbild. när bilden säger "det här är vi just nu. så här esteterar vi just nu". det gillar jag.

de här bilderna är dessutom något annat. en bild av en bild idag, i förhållande till en tid som varit. jag diggar ju inte så mycket bevarandet för bevarandets skull. eller, det är ju rimligt visserligen. historia har ju ett värde i sig. men när det görs på ett nutidsrelaterat sätt känner jag extra lycka.

och så de vanliga bilderna då. har nog inte kännt sådan vårlycka över någon annan modebild som jag gör inför denna.

vi borde kanske titta mer på tokyomodet härifrån stockholm förresten (säger jag som om jag vet vart vi egentligen "tittar åt" till att börja med). de verkar ha samma behov att fortsätta bylta på sig som oss i kalla norden, trots att det är vår. jag menar, man kan ju bli deprimerad för mindre, än att titta på vårmodet i exempelvis New York. De har ju ett annat klimat liksom. Där är det ju vår på riktigt liksom. Inte som här, där ljuset säger en sak (vååår!), och vindarna en helt annan (sorry, fortfarande VINTER!).

bullcrap

2010-04-16T14:28:00.000-07:00

jag blir så fashinerad över det här. flygtrafiekn är inställd och jag sitter i lappmarkerna och inser att jag kanske kommer att bli sittandes här ett tag till. det suger ju, det gör det. det kommer att bli massa extra jobb för mig om jag inte kommer iväg på söndagkväll. men. jag lever inte i förvissningen om att sådant här "bara inte får ske". herregud, det är 2010 säger nån, och jo det är det ju, men vad fan betyder det för en vulkan? jo, jag menar denna övertro på mekanik, teknik, teknologi. hur kommer det sig att vi låter den tron glömma hur bräckligt allt är. haiti ligger i ruiner och vi är förbannade över att flygen inte kan flyga. för naturen är 2010 inte så mycket annars än 1910 (bortsett från massa miljöskit och smältande isar).

det är som om så fort vi hittar en ny lösning, en ny uppfinning, så ska allt hädanefter fungera enligt denna nya devis.

får mig att tänka på snubben på planet som ena minuten vrålar ut sig lycka över den trådlösa uppkopplingen, för att i nästa, när uppkopplingen försvinner utbrista "this is bullcrap!". från att fashineras av teknikens under till att gnälla över dess brister tar det fem minuter. på sin höjd.

saker under huden

2010-04-12T14:37:00.000-07:00

jag har tänkt mycket på två saker.

ett. att vi ofta röstar med hjärtat här i sverige. historiskt sett har vi röstat för en välfärd. vi har röstat för solidaritet, för folk vi inte kan namnet på, för barn och gamla. vi är ju kännda för det här. under alla mina år i usa var denna den fråga jag fick mest, om all socialdemokrati. social demokrati.

men mot varandra, på gatan, i hissen, på tunnelbanan och bussen, i fikakön, där är vi inte så hjärtliga. inte så många leenden liksom. inga ord. inget jag ser dig. inget tja läget fina främlig. nä, där är vi kalla.

men amerikajävlarna, de vill ju så gärna rösta med hjärnan. wellfare är inte deras business. var och en åt sig själv. alla single ladies kan vara så devastated dom vill. jag har inte föranlett deras missar. och jag har minsann aldrig fått något gratis men ändå har jag kämpat mig upp. de borde alla andra också. jo, skicka han till death row, han hade ju sin chans.

men i kaffekön tar de hand om en. läget idag då? babe, saknas det en dollar? here you go, hur mår du?, jag ser dig. för vi är medmänniskor.

denna paradox. svenska hjärtepolitiken men kyliga medmänskilgheten, kontra, det amerikanska teoretiska sättet att rösta på, men o så hjärtliga sätt att vara på mot de andra, nu och här.

två. förståelse. skit alltså hur mycket jag tänkt på detta. denna simpla lilla grej. att förstå någon annan med ett annat perspektiv, annat än mitt, en helt annan bakgrund än min.

u-svängen som mediafolk gjort, som alex schulman. gå från riksmobbare till heart on the sleeve. från hård som fan, till mjuk och gråtmild. till inkännande. åh vad jag älskar han idag. åh, vad jag var rädd för allt han stod för då.

jag har inga barn. och jag är ung. jag vet inte varför (eller, jo, det vet jag, men jag pratar om det en annan dag) jag bär hjärtat på ärmen.

Som tända ljus

2010-04-07T17:32:00.000-07:00

Det är något med dessa killar. Jag vet inte riktigt vilka de är, men jag tror att de har alla varit med i Idol i Norge. Sättet de sitter på. Ansiktena uppradade, ibland tiltade uppåt, blundandes. Det får mig att tänka på något i min barndom, vet inte vad egentligen. De gör stilla uppträdanden, som känns..ja, lite gammelmodiga. Det är nästan som om de begår ett brott genom att inte lägga till mer, speeda upp tempot mer.

Här sjunger de With or without you:

Och här sjunger de Halleluja (killen som sjunger från 2:05 verkar kunna byta sångstil som en tonåring byter outfits. Ibland kör han country-röst, ibland Bono-röst, ibland Pearl Jam-röst. Faschinerande):
http://www.youtube.com/watch?v=T2NEU6Xf7lM&feature=related

release me

2010-04-07T02:20:00.000-07:00

jag kommer på mig själv med att driva med. tänka "jaha...så kan man ju se det. jo, det är förståligt". jag lallar på, läser mer malin wollin, mer katrin zytomierska, mer av de som svart-vitar världen i ett bekvämt facksystem. av "underhållningsskäl" läser jag dem, av slöhet. men jag kommer på mig själv med att min underhållning kryper innanför skinnet på mig. det färgar av sig och jag indoktrineras i det wollinska tänkadet. närmar mig tanken att hen-debatten är ju tramsig. börjar tänka på att det är klart att vi bara har två kön. herregud vem skulle kunna tro något annat.

ja, jag sitter där, och så spricker bubblan. what the FUCK! det här är ju inte mina åsikter. det är åsikter jag vill stoppa upp i röven på folk.

allt detta slöläsandet. allt kvällsisläsande, wendelaläsande, hela skiten-läsande. jag formas ju för fan av detta, oavsett hur distanserad jag tror att jag är, hur tydliga mina asikter än är för mig. detta sipprar in.

--------------
(någe helt annat. varför har ingen sagt något? nu har jag en ny husgud)

sist, dansa! ja!!!

Saker

2010-04-06T16:03:00.000-07:00

Jag borde byta namn på bloggen. Jag tyckte det lät så bra. Psykologi åt folket. Jag gillar det. Men jag är rädd att det missuppfattas. Jag står inte för denna psykologi åt folket. Jag är ju folk. Och jag letar efter psykologi åt mig. Så titeln är bara en ide som jag gillar (som jag medger är jävligt abstrakt) Och jo jag har kanske en liten fetishm i allt åt folket, det vill säga i allt som är menat att tas ned på jorden, bli tillgängligt, bli använt.

Som psykologstudent har jag upptäckt att psykologi oftast inte är "åt folket". Det är lite undangömt. Dyrt. Sofistikerat. Maskerat. Jag visste inte hur mycket jag behövde det innan jag borrade ner ansiktet i det i höstas. Jag behövde verktyg. Ord. Namn på saker. På människor, som har gjort och tänkt alla de saker som jag trodde att ingen annan gjort eller tänkt, kännt. Alla sjukligheter. Störda saker. Förvirrade saker. Ledsna saker. Det var som att bli inbjuden till ett rike där en annan sida av människor framträdde.

Igenkänningen, den är nog en utav de största euforierna. Förståelsen. Jag är inte en avart. Jag är precis lika unik, som alla andra. Men ingen avart. Ingen jävla avart. Jag är normal. (Precis så jävla normal som jag innerst inne kanske önska att jag inte vore.)

Men igenkänningen jag. Det euforiska i det. Som när man läser en författare som råkar formulera exakt denna undanträngda tanke som man själv tänkt. Eller inte alltid ens fullt ut tänkt, men kännt. En reflektion som inte ens känns personlig, mer känns mer sjuk, udda, ologisk (men ända logisk i all sin ologik), remote, slumpartad. Man läser den och uppfylls av att man läser sina egna tankar. Någon har tänkt och kännt som jag, tagit mina ord och satt de på pränt. Vågat säga det som jag inte vågar säga ens inför mig själv.

En slags symbios är det. Eufori är symbios med fan allt alltså. Sig själv, universum, en helhet.

i början och slutet

2010-03-01T13:56:00.000-08:00

U:et. Hur livet i början är nära, man ser mest detaljer. Som hos barnet. Det ser det som finns där framför dem. Inte så mycket annat. Helheten för barnet är detaljerna. Ingen visshet om det som komma skall. Ingen kunskap om morgondagen. Framtiden sträcker sig endast några minuter framåt. Nuet genomsyrar ungen.

Och så gamligen, som varit barn, och tonåring och vuxen. Han har varit där barnet är, har varit vuxen med, där nuet knappt finns, där planering för morgondaget har övertagit nuet. Tanken framåt förhindrar tanken i häret och nuet. Där ingen tid för detaljer fanns. Men nu, nu har han återtagit den platsen. Han och ungen tittar på varann. De tittar med samma ögon, som ser nuet.

det är något med den här bilden

2010-02-23T15:37:00.000-08:00

något väldigt oskyldigt.

jag orkar inte lyssna på denna bull SHIT

2010-02-23T15:00:00.000-08:00

det här är stockholm: allmänbildning, kunskap, kunna mycket. men om VAD? jo om allt annat än om sig själv. folk kan så mycket, kan prata om så mycket. men de har ingen jävla aning om vem de själva är. de freakar ur för ingenting. blir stötta, blir arga, blir hotade. jaget hotas, kommer ur balans för minsta lilla, för det finns inte på plats, för det har inte fått någon omsorg, någon uppmärksamhet.

ok, en stor jävla generalisering är det. FINE. men det är sant! har ni aldrig tänkt på det?! man koketterar med all denna kunskap, om världen, om politik, om kulturella företeelser, om detaljer. men ingen har man om sig själv! eller, ok, man har inte tillräckligt mycket kunskap om sig själv, i jämförelse med allt annat man vet. vi tittar inte inåt. vi ser inte våra identiteter som vi byggt upp. vi ser ej skogen för träden. vi vet det vi tror vi måste veta, inte mer. men vi måste veta mer! vi måste lära känna oss själva bättre. jag vill träffa någon som vågar berätta om sig själv. för sig själv.

jag är trött. trött på ytan.

minne

2010-02-22T13:53:00.000-08:00

jag tänker på då jag och S satt på en parkering i virginia i gassande sol i timmar. jag hade en mage som krånglade nåt så in i helvete och vi var båda så trötta. bilen hade gått sönder och efter timtal av väntande utanför en verkstad invid ett gigantiskt mall satt vi mest och stirrade framför oss. vi hade åkt från ett bröllop i luray, ett litet samhälle i bergen. en liten dröm, så vackert. men nu var det inte vackert, och det var sådär sjukt varmt den dagen som det är för det mesta i virginia i juli. jag hade tappat mina solglasögon. jag tenderar att tappa mina solglasögon, varpå jag alltid köper ytterligare ett par av den billigaste varianten, eftersom jag ändå snart ska tappa bort dom. ingen utav oss ville gå in monsteraffären sears som tornade upp sig några hundra meter bort. allt var beige. fult. asfalt. gigantiska shoppingkomplex med skräckinjagande fasader. bilar i hundratals. tjocka människor på väg till och från bilarna, släpandes på enorma kundvagnar. till slut gick vi in ändå då jag inte stod ut längre i solgasset utan solglasögon. jag köpte de fulaste jag hittade i ren frustration. längtade till jag skulle tappa bort dem. ett par med lila bågar.

jag städade idag och hittade mina solglasögon på hyllan ovanför köksbordet. jag tappade aldrig bort dem. såklart. och nu har de ett slags bakvänt affektionsvärde. vill inte längre tappa dem.

skiter i rubrik

2010-02-20T16:19:00.000-08:00

och jag är absolut utanför mig själv. jag tror att det är det här som är det som gör att man blir vis. jag säger det inte som ett skämt, även om jag hör hur stört det låter. skäms när jag tänker att jag faktiskt tänker det här. jag tror på allvar att jag kanske håller på att bli vis. i alla fall på det sätt som jag definierar vis. efter två jävla år av sorg har jag hamnat lite utanför mig själv. jag tänker mycket som jag känner en distans till. kanske gör jag detta för att jag har fått en tjockare hud, blivit numb. jag vet inte om det stör mig mer att detta känns som en sanning (jag vill inte vara så här, känna så här) eller om det stör mig mer att jag sitter här och funderar på det, tänker att så här är det, så här jävligt är det. jag tycker inte synd om mig själv. (paus för att känna efter om det är sant eller om jag endast vill att jag inte ska tycka synd om mig själv men kanske ändå gör det). nej ta mig fan jag tycker inte synd om mig själv. inte ett jävla dugg. för det är inte synd om mig.

mer och mer introvert blir denna blogg. färre blir inläggen där jag tänker att någon kanske läser detta, vilket gör att jag trixar lite med tonen, försöker göra den snyggare. men det gör ingen och det är ok. för då slipper jag tänka att det här läser nog någon och då borde jag vara tydligare, smartare, mer underfundig. jag är inget av det. jag är mörk. ofrivillig mörkmörk. jag kan inte vara intressant för någon annan. eller, inte ens någon annan, för jag kommer nog inte heller tycka att detta är så mycket att läsa. ha. jag kan till och med gotta mig i hur dystert detta är. hur ovänligt det är. läsarovänligt.

zebror i regn

2010-02-18T14:14:00.000-08:00

gick på cinemat igårkväll (åh vilken jävla dödsskön tillställning) och såg kortfilmen zebror i regn. tre män som alla jobbar i slussen, handlar den om. kan tänkas vara ett ganska alldagligt ämne, och det var det också, men dessa män framställdes på ett så jävla djuplodande vis att berättelsen åt upp mig! jag slukades hel och det var fantastiskt.

smått fantastiskt är även att denna film inte verkar finnas på internet. varken mycket skrivet om den eller filmen själv. integritet både i berättelsen och dess natur alltså... hade önskat att jag kunde dela med mig av denna berättelse till andra. hela stockholm behöver få möta dessa tre herrar. jag lovar, det skulle få en obegriplig effekt.

även alexandra dahlstroms film visades. den blev blek i jämförelse. som en kopp pulverkaffe bredvid en bouillabaisse.

något jag tänkt på. kvalitet, eller integritet kanske snarare, i konst, är oftast universell. jag har kännt många gånger pa sistone att en upplevelse -konst, musik, konserter, teater, you name it- oftast varit ganska homogen, på ett bra sätt då. alltså det jag menar är att upplevelsen varit till stor del delad av publiken. jag har kännt att min upplevelse inte skiljt sig åt från många andras i publiken. som om det finns en kvalitetsstämpel som uppfattas av många. vilket betyder att vad kvalitetsstämpeln är, är en uppfattning som delas av många. den är inte så random som man skulle kunna tro alltså. jag gillar denna tanke. gillar att fundera på omdet kan vara så. säger inte att det är så, men att det känns så, och att jag tror att det är så.

till exempel igår. vi var asmånga som bröt ut i spontana ivriga applåder efter zebror i regn. typ alla. och då hade jag vid ett tillfälle under filmen tänkt "undrar om alla 20-nåntings här inne uppskattar detta?". de gjorde det. vi delade denna upplevelse. och än mer intressant, vi delade upplevelsen av att dahlstroms film bleknade bort i jämförelse. en aningen jobbig stämning uppstod efter hennes film. och som sagt, denna upplevelse känndes så..samstämmig. som om vi alla kännde likadant, hade kännt samma sak under filmen. ok inte samma sak. men något som var liknande, mer lika än olika.

funderar på det där.

åh boy

2010-02-16T15:01:00.000-08:00

helt otroligt vilka människoporträtt det finns i denna film, Boy A, som i sin helhet är så väldigt väldigt bra!

det finns en scen, där...ja...den är helt fantastisk, denna unga kille, som är så förtappad och känslomässigt låst i sig själv, expolderar i dans! knyckiga rörelser, knytnävsslag, kollapser, händer som gnider mot ansiktet.

fråntagen sin kontex så är scenen nog inte lika tydlig som när den dyker upp mitt i filmen och blir en förlängning på denne killes person.

med risk för att verka (mer) skruvad (än vad jag är) vill jag säga att jag fullkomligen älskar denna scen, denna dans, denna pojke.

fortfarande fashinerad

2010-02-13T16:28:00.000-08:00

av tavi. för hur kan man inte vara det av någon som slänger sig med ord som approps och d-baggy. loves.

tänkte pa en grej idag. jag minns när jag flyttat till stockhom från usa förra aret och slogs av hur många här i sverige som hade yankee-kepsar på sig. min första tanke var, oj the mets verkar inte populära här!, och, jag undrar varför just the yankees är så satans populära i stockholm. först efter ett par månader insåg jag att det var en modegrej. intressant ju. jag tänker mig new yorkare gå omkring i AIK-kepsar utan att veta vilka hammarby är. för det måste ju vara så. en hel drös stockholmare har kepsar med en lag-logga som inte har så mycket med intresse för laget att göra. eller? new york new york...(som stockholm är en förort till, damn it).

rörelse

2010-02-13T15:08:00.000-08:00

tänker på rörelse.

på morgonen; motgående strömmar. skavande. kläder som skaver. huvud som skaver. framåtlutande. om jag stannar upp färdas jag bakåt. måste lägga vikten framåt, även när jag står stilla, som vid busshållplatsen i väntan. här är det även en jävla tyngdlag. om knäna inte är låsta, drar baken ner mig mot backen. så jag knycker till med knäna och skiftar vikten uppåt och framåt för att inte sjunka ihop och färdas baklänges. riktinginarna är inte tydliga nu på morgonen. jag vet inte åt vilket håll jag vill. helst inte åt något håll alls. riktnignar överhuvudtaget gör ont. jag vill vara stilla. i mig själv. det är den enda rikting det finns behov för. herregud, jag kan ju inte ens se tydligt. hur fan ska jag kunna se vart jag ska. dis. huvudet är disigt. och jag får rynkor när jag stiger upp tidigt.

eftermiddagen. strömmarna har stillnat och även om jag har motstånd när jag rör mig framåt så behöver jag inte hålla i mig för att stå stilla. jag färdas inte bakåt.

kväll. en hand på ryggen för mig framåt. luften jag kliver genom är stilla. kläderna har mjukats upp. endast fötterna skaver. jag kan till och med ta stora kliv framåt, springa om jag vill. inget motarbetar. dis är borta. tankar klara som projektiler upplysta i mörkret. välvilja. jag brukar vilja vända mig om för att se den som för mig framåt i ögonen. då möter jag alla sorters människors blickar. inför dem alla känner jag kärlek.

så många riktningar. så många sätt att falla. segna. resa sig upp. stå motståndskraftigt kvar.

bryta av

2010-02-12T16:15:00.000-08:00

så den här grejen om vad som känns nytt. fräsht. en reaktion på det gamla. en avstickare från en trend. ett statement. det finns inget som ger sånt lyckorus som när det känns instinktivt. man ser något och man vet att det är rätt. att det man ser är en 100% logisk uppföljning på samtiden.

och så motsatsen. det uttänkta. ängsliga. jag får panik då. och skyller allt på stockholm, sverige.

jag kommer ihåg när jag hörde den här låten första gången. jag hörde park slope 80-talister som fått hörsägner om nyc 80-tal med modersmjölken. hörde deras egen barndom. axl rose. och vinylskivor, likt fossiler, de lyssnat på från föräldrars skivskattkistor. t-rex, bowie.

kanske världens bästa text

svartvit fredag

2010-02-12T03:08:00.000-08:00

here comes the sun, little darling

2010-02-10T03:04:00.000-08:00

morgnar går inte att lita på. morgnar går inte att lita på. de jävlarna fäller krokben. lägger en sordin på. spolar en isbana framför fötterna på mig. knuffar mig i ryggen.

men sen. eftermiddagar mot skymningen. tröst. ett lugn, någotsånär. jag anar kvällning och kvällning är bra.

jag undrar om att vara introvärt också betyder en förkärlek till kväll. för mig är skymning ett välkommet lock på. morgonens hatten av och inbjudande solsken är en stängd port för mig. jag ser ju att detta är en paradox. skymningen bjuder in mig. lockar mig vänligt. får mig att tänka snälla, förlåtande tankar. konstruktiva tankar.

morgonen sticker mig i ögonen med båda fingrarna.

-----

linda skuggorna pratar om barnen och vinterkräksjukorna, projektilspyorna, sprutbajset.

jag projektilgråter, sprutgråter.

backlash

2010-02-07T15:44:00.000-08:00

det är bra att det fortfarande är tidigt på året då man fortfarande har det sunda tänket kvar. det är bra då man får en backlash av hjärtesorg. då tar man till nyttigt ätande och nyttiga motionsrundor som fortfarande inte känns alltför jobbiga att ta sig an.

backlash. stor. tårar. smärta smärta smärta.

jag gillar de rörelser den sätter igång. vakumrörelser. sakta går man framåt. känsla av att gå bakåt. en slags motrörelse.

för mörkret och rörelserna:

work it

2010-02-05T08:03:00.000-08:00

jag kom på mig själv med att låna en åsikt. jag ville ha nåt att säga. jag ville vara rolig också! så jag sa åsikten på samma sätt som den där andra personen hade sagt den. trodde att det skulle vara roligt på samma sätt. det var det inte.

jag funderar mycket på kontext. omgivning. bakgrund. hela skiten.

tänker på att mina egna åsikter kanske kan vara lika bra som någon annans. den dagen då jag börjar ta mig själv på lika stort allvar som jag tar andra, den måste komma snart.

nuddar vid tro på själv. själv-för-troende. sådan sjuk grej det är. inte konstigt att livscoacher har gott om jobb. jag är en sådan som behover coachas i livet, coachas in i livet, för att inte stå utanför. coachas in i min egen kropp, mina egna tankar, och coachas att tro att det jag säger mig själv är sant.
--
nuddar vid olika ideer. en tanke jag har, helt outvecklad, är denna om rädslan när nära vänner får barn. insikten i att man aldrig kommer att vara lika betydande för vännen efter barnet kommer. det pinsamma i tanken överhuvudtaget. jag skäms över då jag blev rädd när en utav mina bästa vänner blev gravid.
--
dagens vackervatten har mycket med chet att göra. samma fårade röst. vi kan inte köpa oss erfarenheter! jo det kan vi visst det säger någon. ok då. men inte såna som sätter sig i rösten. här är killen som slutade på fabriken för att göra skönhet.

dagens vackerknark

2010-02-04T09:13:00.000-08:00

vi kanske inte alltid är så bra på att se skönhet i det slitna. orynkiga ansikten är ett mått på skönhet. men i den här inspelningen är det mängden år som är själva måttet på skönheten. man hör de hårda åren, alla sorger, all lycka kanske, alla skratt. ser ni skrattrynkorna? ser ni knarkfårorna? hör ni det mjuka lädret som pinats i vinden? finns där både i strupen och trumpeten.

denna inspelning är en utav de mest berusande för mig. några månader senare var han död.

fragment

2010-02-01T10:31:00.000-08:00

de bästa texterna jag vet är de som börjar i stil med jag har inget att skriva men.. för det som då kommer fram, när man inte har en uttänkt ide som måste läggas upp på bloggen, är de tankar som ofta är the shit. jag älskade att läsa denna text idag. en liten notering över en snutt läst i en bok. men vilken snutt. dessa fragmentariska tankarna ter sig lyfta fram sånt som är verkligt intressant. guldkornen.

och sen gillar jag det här med att nudda vid en ide. haspla ur sig en tanke som inte är riktigt formulerad. inte veta varför den kommer fram. någon slags jag tänker på detta, vet inte varför, men jag gör det bara.

det finns en anledning till varför vi tänker på det vi gör och jag gillar mest när de inte paketeras i en slirig krönikeform. som den här. inramat, lite amerkaglättigt, hurtig på något vis. alltid med en avlslutande knorr. den är gammeldags, hör hemma i någon papperstidning. visserligen står det att det är just en kronika det är, men det ser väl vem som helst att det där är en blogg.

oförberedd

2010-01-30T16:39:00.000-08:00

några minuter innan vi skiljs åt säger min vän något som vrider om en kniv som sitter djupt begravd i ett ännu inte läkt sår. jag tänker för en sekund att jag ska sms:a något som låter henne veta att så är fallet. jag vill följa min impuls. överväger. bestämmer mig för att låta bli. det skulle nog inte leda till något konstruktivt. i alla fall inte just då. tanken maler i huvudet. jag känner mig sårad. jag funderar på om jag har överreagerat. oavsett om kommentaren förmodligen inte var illa menad så var den obetänksam. hon vet att jag befinner mig i ett känsligt läge och att inte kunna sätta sig in i det får mig att känna mig ensam.

upprördheten lever rövare under några minuter, men som vanligt så lägger den sig efter ett tag.

så tänker jag: det som sårar, de uttalanden och kommentarer som trycker på ömma punkter, är prövningar. det finns en orsak till att det gör ont, att det någon säger ger ångest. detta är prövningen. att leta reda på roten till det onda. för det har inget att göra med den sårande kommentaren. visst finns det en hel del att säga om att ens vänner inte borde få en att känna på det sättet. och de flesta av mina vänner har motsatt verkan. de lyfter upp, ibland bara genom sin blotta närvaro, stöttar, peppar. men när något händer som ger smärta så måste jag vända mig mot det onda. det är ett faktum att det gör ont. men jag måste finna ett sätt att läka det onda själv. ingen kan göra det åt mig. detta är prövningen. måste titta innåt. förstå varför det värker så. den kommentar som gjorde mig illa handlade om det sorgliga i att jag är singel. man skämtade om det. jag vill kunna skämta om allt. brukar ju för tusan alltid skämta om allt. men såret efter min separation är inte läkt och jag kan inte skämta om det på andras villkor, inte ännu. för mig är det inte kul. för mig är det en livssorg.

livssorgen är min. min att jobba på. ett obetänksamt skämt påminner mig. jag kan inte skylla smärtan på en klumpig kommentar. den finns där oavsett. detta är prövningen. jag vill beskylla vännen. jag hatar henne för en stund. vill hata. om hon bara inte hade sagt så så hade allt varit ok. allt är inte ok, med kommentar eller utan.

vackervatten

2010-01-28T16:40:00.000-08:00

jag knarkar skönhet. mitt hjärta är blödigt. jag har inga barn, men hjärtat mitt är blödigt som hos en nyförlossad honling. keith jarrett, chet baker, människor, leenden, formuleringar som om de kommo från marcus birro, berusningar, viner, touchy feely, handskrivna listor, bilder, lycka över all konstkonsumtion jag får, över all konst jag ser och potentiellt kan se, lindansare mellan the twin towers, nakna ansikten utan smink, läppar med röd färg, ögon med svärta, joakim thåstrom och hans vänner.

jag värjer mig mot det fula jag ser. humor med ironi, med bekostnad på annan, som sticker mig i ögonen, eller snarare hjärtat. skrattet fastnar i halsen. det är inte så kul, det här. eller ja jag skrattar. men får dålig andedräkt.

så jag tittar åt skönhet, den som inte bekostar, den som ger, var den än kommer mot mig. som här. visst ser ni kroppshållningen, intentionen, händerna som gör detta magiska, hjärnan som improviserar fram för stunden, för nuet, för oss, när ni lyssnar på detta?:

lista med listor

2010-01-25T16:28:00.000-08:00

jag är aldrig så kreativ som när jag sitter med en skoluppgift. jag kan komma på de mest otroliga övningarna. helst skriver jag listor över saker jag vill göra, köpa, se, äta, lyssna på, ta på, klä mig i, etc. detta fick mig att tänka på real simple som gav ut ett helt nummer om bara listor. varför man gör dem, varför man bör göra dem, listans historia, listans psykologi etc etc. jag trodde inte det var sant när jag öppnade det nummret. det kändes som den där tavlan där bilden återupprepas i sig själv.

särskilt gillar jag att skriva en lista där jag tar med åtminstone ett par punkter som jag kan checka av med detsamma. -skriva lista. check. -börja beta av listan. check. det är något sjukligt med den magiska kraften i att checka av en punkt på en lista. hur det får en att känna att man har kommit framåt i livet en liten bit. entrat ett nytt ställe. jag är fan inte kvar i det livet som var före avcheckningen av den här punkten.

så fantastiskt och så sjukt. att inte vilja framåt, kunna stanna lite i nuet, om även för fem minuter, borde ju för fan kännas bättre.

hursomhelst, detta är min favoritlista just nu: "10 ways to rethink your lists". I kid you not. och hur underbar är inte första punkten? även den mest imbicilla av övningar, som att skriva en lista, är ej imbicill nog för att inte kunna avkräva hjälp av annan! -- med andra ord, var inte rädd att be om hjälp med listskrivandet...! hahaha.

såg förresten precis denna lilla lista över "fem fiktiva sportevent jag hade velat gå på", enligt en tjej från minnesota, som jag hittade hos popcandy.

och nu kom jag på, en lista som betytt mycket för mig. herregud, hade helt glömt bort denna lista. "a list of desires." kanske kan översättas till "en lista över önskningar" eller "en lista över begär". det är lite svårt att se vad som står på bilden. det är från en föreställning från 2008 där jag läste upp denna lista i en monolog. eller, hela monologen var listan. vad jag saknar det gamla livet.

"A list of desires"

hjärta

2010-01-24T10:10:00.000-08:00

jag tänkte på kärlek, vad det är, kan vara, tänkte på matkärlek, kärlek till mat. den är stor den kärleken. och kärleken till ray lamontagne. och till peter hoeg. och så kärleken till mamma. och till min älskade, som inte är här. så många kärlekar.

så tänkte jag på vad jag känner när jag känner kärlek. det första jag kom på var kärleken till att suga upp spagettin, tugga den och svälja den. kärlek till det goda.

jag kan känna så mycket kärlek. nästan farligt! kan känna att jag vill ge så jävla mycket kärlek. känner andra så? ja det är klart. jag får höra att jag är en varm människa. kanske är det det som kommer fram, karleken jag har till...människor! och gud vad den har gjort mig illa många gånger. de som inte ville ha den.

nu ska jag pa dejt! det kommer att bli spännande. jag känner kärlek till dejten. jag är ju störd. kärleksstörd.

snygga pixar

2010-01-23T16:58:00.000-08:00

två styckna har bild på ångest idag. mats och bohman.

vad säger det om mig, att de jag läser har samma inclinations? att jag måste utöka min lista.

alltid detta liv som måste levas

2010-01-23T13:51:00.000-08:00

jag hade glömt nästan allt. förutom känslan då, som sitter i länge, av att allting är möjligt. vi gick och såg man on wire på zita igår och det slog mig hur den person som förmedlar till mig vad alltig egentligen handlade om, denna obeskrivbara skönhet, är hans dåvarande flickvän annie allix. när hon söker efter orden är det sedan med sådan skörhet de kommer fram. de verkar ligga djupt begravda i hennes känsla för vad hon hade sett, varit med om, och hennes testamente är så viktig bland alla mansröster om hur stort det var. hon förmedlar det som det är så svårt att sätta fingret på.

om ni inte har sett filmen, läs denna artikel. om ni har sett den, läs ändå.

tänkte på vad det var. jo, för mig handlar filmen om två saker. att allt är möjligt. och, vilket för mig är än viktigare, att våga välja det liv man vill leva i mesta möjliga mån. våga bli ledd av ens intressen, ta de stigar som inte nödvändigtvis leder till framgång, men till en tillvaro genomsyrad av det man vill fördjupa sig i, leva i och med. åh gud, det ar så svårt, det är så svårt.

han säger det inte i filmen, men till reportern som skrivit artikeln ovan säger philippe: 'How can I be unhappy? I have the life I have chosen'.

Jag har inte dödsångest, bara ångest över att inte ha gjort det jag måste.

linan

2010-01-21T10:17:00.000-08:00

ja! jajaja! man on wire har premiär har i stockholm imorgon och blev så glad att jag ringde brorsan för att bestamma biodate.

det finns en scen i den, det är mitt uppåttjack, en sådan där kraftig skönhet som tar bort andningen, sticker som en kniv, öppnar upp och injicerar, jag vrider mig i mig själv då, blodet pumpas runt så snabbt och känslorna stockar sig, och jag grämer mig då också, för det vackra gör mig så tacksam, gör att jag smälter inför mitt lilla universum som ger mig detta, vilket det inte alltid kommer att ge, för döden är där då också, den kommer förbi och närvarar en stund, när vackerheten sköljer över.

jag hittar denna text om philippe:

The filigree of harmony and balance in Philippe Petit’s amazing tight-rope walks has an effect comparable to music; we know we have experienced beauty whole, but our memory thereof is partial, contingent. In spite of Petit’s invulnerable mask of concentration, the specter of the World Trade Center supplies the film’s most resonant counterpoint.

appropå det vackra. men även döden. jag måste komma ihåg att också se the bridge.

gladwell

2010-01-19T07:42:00.001-08:00

tänker ännu mer på gladwell. ibland vet vi saker, men inte förrän någon lyckas sätta ord på det subtila blir det konkret. jag tänker på sånt som jag tror jag fått från min far. en känsla av att det är vi mot dom. jag mot dom, mot alla andra. jag intog en konstant fientlig position mot...alla. det var grunden. dom jävlarna ska minsann inte. och nu, vad jag älskar att spela med i samma lag som mina medmänniskor. jag behöver inte längre vara en motpol. annat än när jag är det, och då på grund av orsaker som skiljer oss åt.

jag fick ju lära mig att inte dela med mig. att jag inte skulle låta mig bli förpestad av de andra. och vilka var de? det kunde till och med ibland vara mina kompisar. jag skulle inte behöva dansa efter deras pipa, sa pappa. men de hade ingen pipa de ville att jag skulle dansa efter. det var först när jag var ensam, när alla vänner sakta men säkert alienerat sig från mig, som jag förstod.

en kompis sa till mig nyligen att det var en tillgång. att ha en medvetenhet kring detta. på grund av att jag lärt mig att vara ogin, var jag nu en mer generös människa än många som från första början fått lära sig att dela med sig. det är kanske sant, jag vet inte. men jag vet att jag har en instinkt om att hålla mina tillgångar för mig själv. denna instinkt utmanar jag därför. jag är inte generös. men jag agerar generöst för att jag vill vara så. det ger mig något att dela med mig av det jag har. inte minst vill jag dela med mig av optimism och ett självförtroende (som jag heller inte har men som jag gör). jag gör mitt kön och jag gör mitt självförtroende. för jag är inte generös och jag har inte ett gott självförtroende.

skillnaden mellan att vara och göra tyckte han var bra. själva diskrepansen. någon slags medvetenhet. jag tänker på det. jag vill veta vad det egentligen är. skillnaden alltså.

min pappa visade mig hur man är självisk. det var nog inte meningen. men det blev så. man ber inte om det man får. särskilt inte som barn. dessa strukturer. dessa små små budskap som formar en när man är så formbar. det gråter jag över. vi är så oskyldiga. alla är vi det. även pappa. fast det är heller inget jag känner. jag vet det, men känner det inte. jag tror att jag vet det i alla fall.

jag vill le

2010-01-19T06:43:00.001-08:00

åh vad jad älskar modet att vara positiv. åh vad jag är trött på poser.

ärlighet, och öppenhet, kan ibland te sig negativt. vara en harang av saker som är dåliga. ibland är det man känner negativt. dåligt. så ser det ibland ut. men ibland är ju det innersta positivt. cynismen känns oärlig. inte tillhörande i vårt nya fräsha decennie. den känns som en hinna som måste på för att skydda. och det är ok. men mot vad? precis VAD är det man skyddar sig mot? marcus birro, hjälp mig. skulle du inte säga; livet?

stockholm var för mig lange ett oärligt, poserande, och cyniskt jabbel. haranger som i sin kärna kunde vara positiva, men likförbannat förklädda i cynism. det ultimata ilandsjargongen.

mod att vara trevlig. för sakens skull. mot de man möter. för att de existerar. och för att du existerar. JO. det är en samexistens vara sig du vill det eller inte. vara sig du inte vet att du faktiskt vill, eller inte vill det, eller inte.

jag läser outliers av gladwell och baxnar. vi vet ju detta. ändå så svårt det skulle vara att fixa till denna orättvisa. har aldrig varit så medveten om min medelklasstillhörighet som då jag läser om mamman som säger till sin unga son i bilen på väg till doktorn att han ska fundera på om det är något han vill fråga doktorn om. denna tydlighet mot sin son om det som kan te sig självklart som vuxen. ta chansen att interagera. dessa mini-lektioner i att bli en medborgare. dessa budskap som verkar så små och betydelselösa, men som är skillnaden mellan att bli visad vägen till interaktion med omvärlden. skillnaden mellan barn som fått dessa hintar om deras rätt att ta för sig, hur man tar för sig, att man KAN ta för sig, hur man kan vara, -dessa osynliga stigar till möjligheter. skillnaden mot att låta sin egen förrvirrning, kanske rädlsa, för auktoriet sippra in i barnet. skillnaden mot att inte visa var de osynliga stigarna finns. som ju finns där, utan entreavgift, precis framför barnet.

for the longest time

2010-01-18T13:32:00.000-08:00

i couldn't read a book for the longest time. because that meant sitting down, breathing slowly, and thinking. that meant pain. and it also meant you. we used to do that.

for the longest time i couldn't make home. put up things. hang things. i could only relate to my things as temporary objects, that would not stay where they now were. because they didn't belong there.

to hang a picture on the wall meant saying to myself that i lived somewhere, and it was here. that meant pain.

Because suddenly you're off on this great adventure

2010-01-05T14:46:00.001-08:00

kills. det kan verkligen döda. ibland. men dave eggers tycker att det är en oumbärlig del av skapande. det är värmande. betyder det att om jag procrastinate så är jag på väg skapa?

"I can only do stuff under deadline," he says, "I have to do it late at night, on caffeine, and in a lot of pain. I need about eight hours of fiddling around for every 1 hour of productive work. But that's the way it is. It doesn't seem worth it if you're writing during the day. It's so safe. Because without the pain, is it art?" He continues on to justify his procrastination. "Procrastination is the creation of an exciting life by manufacturing tension, because suddenly you're off on this great adventure."

om att få det att hända

2010-01-01T15:38:00.000-08:00

på en utav mina måste-kolla-varje-dag-sidor, perezhilton.com, fann jag ett gott nytt års-önskande som träffande mig rakt i hjärtat. så vill jag också att det ska bli. jag vill också make it happen.

2010 is going to be the best year of our life! It is as it has been designed and it is our job to ensure that design is properly executed.

We go into this next year so rich - in strength, joy and more knowledge than ever before. We are armed and ready to tackle these next 12 months.

We are gonna rock some shiz hardcore in 2010!

This coming year is all about enjoying it, whilst working just as hard even harder than before - and trying new things!

Let's go!

We wish you, our Perezcious readers, the best year of your life too.

Make it happen!

xoxo

Perezzzzzzz

och i mina drömmar är jag lika färgstark och tar lika mycket plats som perez.

2010

2009-12-31T14:00:00.000-08:00

nu kom jag på vad det var. känslan jag haft de senaste dagarna. jag ville inte att ett nytt år skulle börja. ytterligare en markör om att tiden inte stannar. den är obarmhärtelig. jag ville ju frysa tiden. knopparna som brister har aldrig gjort ondare. kanske blir känslan detta år mer normal, mindre isande, mer lungt bultande, stadigare, ömsintare. hoppet.

detta år sörjde jag

2009-12-30T17:45:00.000-08:00

dessa dagar har ett heligt sken över sig. folk summerar. tittar tillbaka. man får massemail från kompisar som är mer personliga än vanligt. mildare i tonen. man blir tacksam. inser. vi vet att vi har det så bra.

gjorde jag 2009:

-sörjde mer. värkte mer. saknade mer. lärde känna mig själv mer.

-flyttade tillbaka till stockholm och häpnades av en vänligare stad än sist jag bodde här.

-häpnade över för mig okända svenska röster såsom sanna lundells. det sunda förnuftet hyllades på hennes blogg.

-förargades över alex schulman. "titta vad härlig jag är som kan erkänna mina brister" skrek han ut i olika varianter på sin blogg. jag äcklades då han drog in jackie ferm i studion där ashberg förmanade henne.

-träffade trevliga stammisar på fiket på scheelegatan. kände mig som en äkta kungsholmare då jag lärde känna "lokalborna".

-tillät mig själv att leva som jag ville. på ett ungefär.

-umgicks med min mamma. kände tacksamhet över att få umgås med min mamma.

-mediterade vid kungsholmstrand.

-bröt kontakten men min pappa. ett tag.

-blev skiljsmässobarn i trettio års ålder.

-är gift.

-gjorde ett gig på house of sweden i washington.

-skrev om obama i norrbottenskuriren.

-fortsatte att kurera the dinner party.

-sade upp mig från mitt jobb på Hela.

-sa ifrån. typ.

-var medgörlig.

-sörjde.

jeremy och theresa

2009-12-28T17:18:00.000-08:00

jag stod bland vågorna på rockaway beach. glittret var så starkt. allt glänste. vågornas skum vitt som tomteskägg och när man tittade västerut längs stranden såg man vågorna som gick omlott och ramade in en bit av kusten till USA, till new york. atlanten var varm, det var augusti. och jag kunde för första gången vara orädd. för min kropp var redan så genomsyrad av sorg, att tanken på att drunkna inte var särskilt skrämmande. jag ville inte dö. men mitt frusna tillstånd över att min kärlek skulle lämna mig var så förlamande att jag inte var rädd för havet. jag kunde njuta av vågornas kraft.

jag hade varit lamslagen så länge. aldrig förr hade jag njutigt av havsbad bland starka strömmar och kraftfulla vågor. men aldrig hade jag heller varit så sorgsen att jag inte varit rädd.

jag tänker på när jag stod där i vågorna, när jag idag läser om jeremy blake. han tog the A-train till samma strand den 17 juli 2007. ett år innan jag stod där. och på sanden lämnade han kläderna och ett meddelande om att han skulle följa efter den underbara theresa. sen gick han ut i vågorna för att dö. några dagar senare hittades han fyra kilometer utanför new jerseys kust.

här finns theresas blogg the wit of the staircase

min idol tavi

2009-12-19T15:44:00.000-08:00

"But really, I love it when I love my outfit and I walk from class to class and feel like I'm practically floating. My head is bobbing around like Bjork's when she walked for Jean Paul Gaultier and I just feel very confident in myself, not because I think other people will like my outfit but just because I do. And maybe even because I know other people won't like it because it isolates me and I can be in my own world for a bit. And it makes me feel good, and being creative makes me feel good."

då, då förstår ni så blir det så

2009-11-28T11:34:00.000-08:00

och då. när det inte finns något kvar. när allt är borta och det visslar, så ont gör det. då. då sätter det in. hoppet. som en stor djup sjö av vänligt kallt vatten. lindrar svullnaden. tar bort svedan av alla brännmärkena. jag tittar pa djupen (de är många och ligger tätt bredvid varandra) och lugnas. för jag kan falla där. sväva.

det sista som lämnar är hoppet. så sorgligt att stanna kvar där. vägra finna nytt. så sorgligt så sorgligt. men jag har inget val jag måste finnas där. där det är tomt och öde. har inget val. en process. och då när det är så tungt. så kommer vetskapen om att det är ok. om jag så bara har hoppet så har jag något. och då. då behöver jag inget annat. inte ens det jag hoppas på.

and then. when anything is not left. when all is gone and it whistles,
so much it hurts. then, it sets in. hope. like a big deep sea of
friendly water. take swelling down. take burns off. i look at the
depth (they are many and close to each other) and calms down. i
can fall there. float.

the last thing that leave is the hope. so sad to stay there. refuse to
find newness. so sad so sad. but i have no choice i have to be there.
where it is empty and nothing. no choice. a process. and then when it
is so heavy. the knowing of that it is ok comes. if i so only have
the hope i have something. and then. then i don't need anything else.
not even what i hoped for.

academic deflowering

2009-10-27T17:17:00.000-07:00

today. the anticipation. results of the first exam. an A. euphoria for five minutes.

then emptiness.

so much work. for what?

like my classmate said, the academic virginity is taken. it hurt a bit. i bled a bit.

my fave crack whore

2009-10-05T15:10:00.000-07:00

i give up. whitney could sing the phone book, i'd still melt like a glob of bregott on hot teflon. there is just something about her voice that makes me feel completely calm and euphoric at the same time. even when she sings the most cheesfilled lyrics, with the most crack piped voice, with the most ridiculous melody (i crashed down, and i tumbled, but i did not -pause pause pause- CRUM-BLE) i still capitulate.

saknar

2009-10-02T09:37:00.000-07:00

det suger att vara ensam i en ny(gammal)stad. att inte ha så många vänner. men, de känslorna är som bortspolade när man får ett sådant här email från ens nära vänner. som tyvärr är riktigt långt borta.

A: you know, i think my life is less exciting w/o lotta here
I: manders! your life is fabulous
A: no, i'm serious. it's ok, but a certain thrill is missing
I: i know

drogen

2009-10-02T08:42:00.001-07:00

jag brukade hela tiden säga fel. jag sa alltid "coffein" när det hette "caffein".

nu, i ett land där coffee heter kaffe, heter caffeine "koffeine".

givetvis säger jag nu hela tiden "kaffein" åt "koffein".

tvärtomvärlden hej hej.

stockholm, first few days

2009-09-29T12:06:00.000-07:00

overheard at nytorget: (older lady to very young boy) "the same day my mom died, you were born". (young boy) "reeeaaallllyyy???". (older lady) "yes, at the same hospital. that's how i remember when you were born. the 24th of april".

today i spent the first few minutes like this, at ilcaffe, a cafe in the same building where i live, with reading material from the last seminar about pavlov's stuff. the dog, the bell and the food. could be an album title.

later on, on bus to brother, clouds were quite dark. the building to the left is the parliament y'all.

over all though, stockholm showed its brighter side today (the coulds were just a cranky morning behavior). i went to bondegatan where a flee market slash fashion show happened. here i was able to snap a pic of the trend that i now call the real stockholm syndrome. the men, they have all put on pants that are a, narrower toward the ankle b, often in a bright color c, has folds on the front and d, are worn rolled up.

and i should say d, often accompanied with a pair of bright socks.

e v e r y w h e r e you can spot a pair of these pants on a well groomed (or purposly un-groomed) stockholm lad. i decided to snap a picture of the first pair i saw. it took me three minutes. -- shama and paul, is this really a stockholm syndrome, or a belfast thing too?

pictures below are from my brother's new apartment that i saw for the first time on saturday. it's quite ridiculous.

other thoughts; a phenomenon i have not been able to enjoy the past few years is to run into a relative on the street. this happened today, and i was puzzled at why i thought it was so special, and kind of peculiar, to be honest. well, the answer is that it's a treat to someone who has been living far away from relatives for years. above is my aunts boyfriend of 30+ years. they are one of the happiest couples i know. they never lived together.

today was the girlfriend's birthday which we celebrated with cake.

döda

2009-09-19T15:37:00.000-07:00

men så tar det stopp. när det döda tar tag i en. de förmultnar allt. förintar andningen.

och strömmen har aldrig ens funnits.

aldrig kommer den att finnas.

det är torrt, utan syre. hålrum. man önskar det fanns väggar, att rummet var ett rum. inramning. men det är en evinnerlig öppenhet. och det dödar än mer.

strömmen

2009-09-19T14:36:00.000-07:00

all den där floden, som konstant forsar. inträde finns ibland. men likfan forsar den ständingt.

då den kommer den ens väg, strömmar den genom en. forsar bort infekterat, gör det till ett higher message. och vi är mottagare, vi, förmedlarna.

every day i see something i want to tell you about. every day i see something i want to show you.

stockholm mode. stockholm fashion.

2009-09-04T14:48:00.000-07:00

ola perhson at fargfabriken

2009-09-04T14:20:00.000-07:00

the man and artist ola pehrson's work are exhibited at fargfabriken in stockholm at the moment. me and mom went to the vernissage on wednesday and experienced incredibly strong works of art. i took a few pictures.

the photos above are from a work about a man who is with gestures showing the acts he performed on prisoners he was a torturing.

a kitchen built up from pictures of the actual kitchen.

choir performong a piece titled "nasdaq vocal index". each member represented a company. and each position on the stockmarket were translated into a note.

by the hot dog stand (three people i've met)

2009-08-30T13:57:00.000-07:00

-twenty year old man who sells hot dogs on saturday nights right next to my block (swedish phenomenon to set up a stand at night only -- traditional drunken food), loved his job, loved scuba diving (took a certificate when he was twelve), wants to move to norway, iceland, egypt or the caribean.

- freddy mendoza from lima, peru. social worker who had spent his night at the amusement park "gröna lund" dancing salsa all night.

- friend of freddy, who's name i forget, from cuba, taught me the name of "the florida keys" in spanish. also told me that i better memorize freddy's name as i later that night was going to "scream his name". he told me this after 30 seconds of conversation.

i don't know what it is with hot dog stands, but i concluded that i i'd ever feel lonely, i could just go find the nearest stand to make new friends.

jetlagged at 3:32am, scheelegatan, sweden

2009-08-25T18:17:00.000-07:00

so many gorgeous happenings

another thought, to not feel lost can be the best of gifts

mera road trip med mig sjalv

2009-08-17T08:58:00.000-07:00

Ovan ar taget fran Dave's Cafe, dar jag sitter just nu.

Nedan ar film fran samma stalle, Dave's Cafe that is.

road trip med mig sjalv

2009-08-16T07:44:00.000-07:00

maryland, forsta stoppet. ett "crab shack" med allt vad det innebar.

pa vag att korsa george washington bridge, over norraste tippen av manhattan.

stopp for bensin och hang med truckers.

fortfarande i new york. bilkoerna tar aldrig slut.

nar man bade kor och dokumenterar pa samma gnag kan det se ut sa har.

klassisk bro i bronx. killar som springer fran andra sidan vagen dar park och pool ar.

connecticut.

a som leder till havet.

havet.

hotel willows i charlestown, rhode island.