när man behöver annan feminism än den svenska

men ser man på, lite klassisk Riot Grrrl. ja, varför inte drömma sig bort till en tillsynes (+höres) alldeles underbar hyllningskoncert till kathleen hanna.

fantastiska tavi skriver:

"Kathleen has said she's attended shows where people kept looking at her to see if she'd give it her stamp of approval, but approval in general isn't exactly the goal of Riot Grrrl. The varying interpretations of Kathleen's songs performed that night were a testament to this, as the point was the message, not whether the styles or aesthetics were Punk Enough or Riot Grrrl Enough or Kathleen Hanna Enough. Instead of counter-productively trying to meet those standards, the artists made clear Kathleen Hanna's influence by just being loud and DIY and feminist."

nu länkar jag hejvilt, bridget everett everyone:

nytt år 2010 (2011)

en ensam raket, som aldrig ville explodera, men som vinglandes fortsatte att kämpa upp mot universum, förbi all snöstorm och kalla vindar, såg jag genom fönstret. endast periferin av de färgfullt expandernade raketerna syntes genom mitt lilla köksfönster.

jag nöjer mig med den vinglande raketen. den som i en aldrig sluttande bana fortsatte uppåt.

elfte december 2010, stockholm

Självmordsbombare spränger upp sig själv i city i Stockholm, Sverige. Vad säger man? Man säger mycket. Och man säger inget alls. För mycket att säga leder till tystnad. Min i alla fall.

Mark Madoff begar självmord och Elizabeth Edwards begravs. Jag berörs av detta men nämner inget till vänner eftersom jag inte vill uppröras över att de inte bryr sig/inte vet vilka de är. En icke-legitim upprördhet såklart, eftersom dessa nyheter inte är av stort värde för Sverige. Jag antar att min upprördhet egentligen bero på att jag inte gillar att ha två liv. Ett i usa och ett här. Som att ha två familjer. Det är upprörande. Den ende skyldige till min egen upprördhet är jag. Jävla idé att hatta runt som jag gjort.

Knausgård säger att ju närmare man går sina egna upplevelser, desto mer generell blir man.

En vän säger att hon är trött på personlighetstrenden. "Vi har alla två ögon, en näsa och mun. Hur olika kan vi va? Kan vi inte lägga tid på viktigare saker?"

Tänker nu innan jag ska gå och lägga mig att det är den elfte.

per

tänkte på per jonsson och en grej som han sa:

"Konst ska vara som en sträng mellan jord och himmel."

havet är också ojämnt

mina favoritförfattare är dom som inte egentligen är så jävla bra, utan de som levererar utomjordliga citat.

ta siri hustvedt till exempel. jag menar, hon skriver ju fantastiskt, men hennes berättelser är så jävla ojämna. fastnar och har sig, flyter inte alls på.

men hon kan skriva sådana citat! små stycken som gör mig full. och då gör det ingenting om berättelsen i sin helhet inte hittar fram till mig. eller om jag inte hittar fram till den.

förstår du vad jag menar?

eller peter hoeg. också i mina ögon ojämn. men bitar av hans berättelser är tyngre än allt annat. det mer än väger upp. dessa glimtar lyser så starkt. lyser upp även det som jag inte kan relatera till.

eller woody allen för den delen. hans filmer är ju för fan skit, många utav dem. men vissa scener. holy jesus. de om döden. de är skrivna för just mig.

bara det jag tänkte på, att de skapare jag gillar mest är de ojämna.

och denna tanke, den ger mig hopp om mig själv. för om jag inte har samma krav på andra som jag har på mig själv, då kanske även jag kan vara ojämn. då kanske även min egen ojämnhet är bättre än jag tänker. jag menar, även i det lilla, i mina uppsatser, i mina samtal med vänner, i mina rutiner.

jag är ojämn. men det är ok.

livet

den där känslan, när man läser något som hade kunnat vara skriven av en själv. när man läser något obskyrt, något ologiskt och jävligt knäppt. och tänker "så där är det. så där känner jag". den känslan är god. smakar sött. för någon annan känner som jag, trots att det jag känner är så knasigt att jag inte skulle vilja, eller ens kunna, sätta ord på det själv.

kommer inte ihåg vem det var, kanske lessing, som sa att "när man skriver, då ska man inte göra om så att andra kan förstå. nej man ska gräva vidare, och när det man skrivit är så privat och oformulerbart att man inte ens vet om det fortfarande är sanningen man skriver...då har man hamnat rätt. då talar man om det universella."

eller, det var nog inte lessing som sa det. det var nog jag.

spelar ingen roll.

en annan grej, läste idag en text av en utav mina favoritskribenter som handlar om rädsla. i texten fann jag en fråga (tolkade att det fanns en fråga fanns den inte bokstavligen fanns där) som löd; jag som inte är rädd för någonting, varför är jag så neurotisk?

den frågan har jag ställt mig själv så länge jag kan minnas. jag som inte är rädd för sanningen, varför är jag så nervös? jag som inte tycker att mycket är läskigt, varför beteer jag mig som en fucking svensk variant av woody allen?

därfor att jag är rädd. därför att all rädsla varit där under, i nåt jävla hål med ett tungt låst lock på. SHIT vad fucked up (och coolt) att hitta till den sidan. terapi är så sjukt skumt. och sjukt bra.

så, en liten short version av mitt liv so far: de första 32 åren hade hon ingen kontakt med sina rädslor, annat än de ytliga. sedan bankades hål på äggskalet och ut från en liten spricka strömmade en grönbrunaktig möglig stinkande sörja som fått va ifred under väldigt lång tid.

hej livet. hej äcklet. hej allt det fina. hej allt det nya.

hon hade fel, sanna hade rätt

det är bra med alternativa liv. jag har en vän som bygger ett hus för många många pengar. på ritningarna ser huset ut som taget ur mtv cribs. vit sten, runda hörn, pool, poolhus!, hav av vardagsrum och kök som flyter in i varandra, driveway. jag kan äta lunch med henne och smaska i mig alla detaljerna och drömma mig bort. stötta henne i alla beslut om typ av lampor längs fasaderna och poolkanten, nicka instämmande om hur förkastligt det vore att inte beställa en landskapsarkitekt som designar trädgården (när man ändå spenderat så mycket på själva huset), känna på olika typer av mosaik till badrummen, och så vidare. sen kan jag återgå till mitt liv, visserligen grön av avundsjuka (bättre än så är jag inte), men med en avkopplande mental avstickare i hennes liv i ryggen.

appropå något annat. långsint som jag är kommer jag ihåg sånt folk säger som visar sig vara fel. sedan gottar jag mig i att de hade fel. länge. och just nu gottar jag mig i hur fel denna katrin hade. ni vet hon som är med bingo rimer, bloggar och skriver en massa knas om allt möjligt. innan hon fick barn hävdade hon att hon absolut inte skulle förändras av att få barn. hon skulle förbli samma omogna oförstående människa. sanna lundell skrev dock om hur hon blev rörd av att katrin nu med största sannolikhet skulle genomgå en förändring i och med det kommande barnet. detta svarade katrin syrligt på med att tycka att det var gulligt av sanna att tro det. men naturligtvis hade ju sanna rätt. sanna har alltid rätt. och nu såg jag att katrin skrivit om sin förändring på sin blogg. intressant.

jag skulle vilja vara som katrin. i alla fall under en vecka. då skulle jag klämma ur åsikter med tyngd som en ångvält, som om allt som kom över min mun vore en universell sanning. och sedan, när jag insåg att jag hade fel, då skulle jag torrt konstatera det. skönt det vore. bort med guldvågen bara, fram med ångvälten.

Nåt jag tänkte på

-Läser "Allt" av Martina Lowden och slås både av hennes brillians men också en know it all-ton i mycket av det hon skriver. Jag känner mig illa till mods av denna ton. Men sen, då boken sjunkit in lite, tänker jag att det kanske inte är konstigt om en så intelligent 23-åring (tror att hon var runt 23 när hon skrev den) är en besserwisser. I.e., är det så att en know it all-attityd faktiskt är berättigad i fall såsom detta? Eller är ödmjukhet alltid att föredra?

-Tittar på the Sartorialist's bilder och klickar på en länk till modedrottningen Anna Dello Russos blogg. Finner bilder jag gillar mycket, och även ett fantastiskt citat om modeindustrin och modebloggarna:

"Why i love bloggers? Cause they make us in contact after years of deafness in own golden cells. So today we feel less lonely!"

-Hör terapisten i In Treatment säga något i stil med "maturity in the modern world means absence of feelings". Känns som att jag impulsivt håller med.

-Har skrivit ett meddelande till mig själv, som jag glömt bort att jag en gång skrivit. Det lyder "distraktionerna är ett livsvillkor". Jag tror att jag läst det i en intervju inte allt för länge sedan. Kommer ihåg att det kändes trösterikt att höra någon säga att distraktioner är ett faktum, något man måste acceptera. Att göra-skapa-generera-producera kommer inte utan distraktioner som får en att känna sig ur kurs. -- Det är inget fel på mig för att jag känner så. Det är ett livsvillkor.

Ser nu att citatet kommer från en recension av Lars Lidens diktsamling Svävare. Ser också att jag själv lagt in en undermening i citatet som inte finns där från början. Men jag gillar recycling av ord.

-Pratar med John som berättar om filmen om Coco och Stravinskij han just sett i Washington. Tittar på en bild från filmen vars bakgrund hänför. (Om jag hade ett hus...om jag hade en sådan vägg...)



-Tittar på en bild från en modekampanj med MJ. Kropparna tilltalar mig.

Sport

Läser denna artikel i Intelligent Life som ges ut under The Economist om varför sport idag är så gigantiskt.

Olika teser drivs. En utav dem sammanfattas i tre ord, The British Empire.

Andra teser handlar om Adidas/Puma-familjen, eller om att dåtidens filmstjärnor är nutidens sportstjärnor.

Jag lovar att texten bidrar med en intressant vinkel till fotbollshysterin.

Kvinnans underordning och amerikansk kommersialism

Då och då skriver jag för någon tidning. Det blir oftast mindre tidningar såsom Norrbottenskuriren. Jag gillar att göra det. Det är nog det enda jag gillar att göra publikt. Allt annat jag gör inför folk, gör mig nervös. Att tala inför folk, att dansa inför folk (nykter), att visa upp hur min lägenhet ser ut inför folk. Allt sådant väcker oro i mig. Men just att skriva texter som publiceras gör mig inte nervös. Snarare är det ett av de få sätten jag känner till som passar för just mitt sätt att kommunicera.

Sigge Eklund skrev en gång att skrivlusten återfinns i det faktum att det tar för lång tid att vara tydlig i talet. De där sekunderna det tar att hitta ett svar, och kunna formulera det, försvinner i texten, där det istället flyter på. Vissa har ju den där pilsnabba förmågan att kunna formulera sig i tal på ett kraftfullt sätt. Jag har det inte. Jag står där och famlar efter orden även när jag får en enkel frågor om vad jag jobbar med.

I lördags skrev jag en text i Norrbottenskuriren om allt det förjävliga i och med helgens kungabröllopet. Den kan ni läsa här:

”När vi gifter oss i Sverige går vi sida vid sida, kvinna jämte man, in genom kyrkan” brukar jag stolt proklamera till mina amerikanska vänner. För det där med brudöverlämning är ju något vi slutade med för flera hundra år sedan. Eller?

Med förfäran inser jag att helgens event i ett svep lyckas sopa undan både feministiskt inflytande i våra svenska bröllopstraditioner, samt införa en amerikansk twist på det hela. Brudöverlämning är som vi alla vet en given del av den amerikanska kultur vi gladeligen
importerar genom strida strömmar av hollywoodfilm. Den makt detta kulturella kapital har slår med hästlängder all annan internationell och icke-svensk kultur tillsammans.

Man kan skaka på huvudet, konstatera att helgens event är vad det är, ett kungligt bröllop och inget annat. Men det krävs inte mycket tankeverksamhet för att inse att brudöverlämningen av Victoria, från en man till en annan, vars symbolik representerar mannens överordning och kvinnans underordning, kommer att bli normgivande för framtida svenska bröllop.

Men inte bara själva vigseln anammar glamour a’la Americana. Då Daniel friade till Victoria kringgicks den svenska och europeiska förlovningstradition där båda parter tar på sig varsin ring för att visa sin tillhörighet till varandra. Nej, endast Victoria blev påträdd en ring, vilket visar att det är kvinnan som tillhör mannen och inte tvärtom. Kvinnan köps, mannen köper.

Mina amerikanska vänner rycker på axlarna. Att Daniel inte tog på sig en ring vid förlovningen tycker ingen är konstigt. Så har det ju alltid varit där. Däremot regagerar de med bestörtning på valet av ring. Att diamanten är den enda godtagbara stenen vid en förlovning är en oskriven regel i den amerikanska etikettboken. Men vad alla inte vet är att diamanten som tradition faktiskt inte är en tradition, utan resultatet av den mest framgångsrika reklamkampanjen i amerikansk historia. Marknadsföring via filmikoner såsom Marilyn Monroe och kompani, ledde till att företaget med monopol på diamantutbrytning, De Beers, lyckades införliva denna ”tradition”. A diamond is a girl’s best friend blev en sanning som än idag ingen lyckats rucka på. Nu verkar det bli en sanning även här i Sverige.

Vad som hände med de två släta guldbanden, en för kvinnan och en för mannen, vet jag inte. Men vad jag vet är att den kultur vi importerar sker på bekostnad av den feministiska kamp som gett oss större jämställdhet här i Sverige än i många andra länder. Det är med sorg jag bevittnar helgens manifest av kvinnans underordning dekorerad i amerikansk kommersialism.


På ett annat, väldigt okungligt, bröllop i Luray i Viriginia.

Livet livet livet

jag har märkt en sak. det är inte de svaga som spelar illsint. de är de starka.

jag har ett nytt jobb, och det är på intet sätt glamoröst. men jag får vara med brokiga själar. de som är psykiskt sjuka.

dessa människor har inte mycket. många utav dem har nästan ingenting alls. men, dessa människor skulle inte ens kunna ta om de fick chansen. de spelar inte samma spel.

det var ett tag sedan jag jobbade med dessa människor. och jag hade glömt denna omtanke. alltså den typ av omtanke som inte har en baktanke. den är inte så vanlig bland främlingar, men dessa psykiskt sjuka visar prov på den oftare än när jag befinner mig i friska människors närvaro.

(jag tänker efter om jag överdrev nu. för effektens skull, för dramatikens skull, för att få texten att stå ut lite. men nej, jag är ganska säker på att jag inte överdrev.)

men denna omtanke. det är så många händelser som visat på den redan under mina första få dagar på mitt nya jobb. de flesta kan jag inte återge p.g.a. sekretess. men ett litet exempel kan jag ge. jag hade av misstag lämnat min arbetsmobil på en affär, vilket jag nämnde till klient. i slutet av dagen ringer denna man till mig (till telefonen på kontoret, ej på arbetsmobilen) för att höra om jag fått tillbaka den. det hade jag och då blev han glad. till saken hör att denna klient aldrig ringer på arbetsmobilen, han har inget behov utöver det han får schemalagt och hade alltså inget eget intresse av att jag skulle få igen mobilen.

det här är bara ett litet exempel. det finns så många. och de visar alla på hur dessa sköra människor, som genomgått så otroligt mycket tumult i sina liv, har denna omtanke bevarad. hudlösa och sårbara. men inte giriga. det är mitt första intryck av de människor jag ska jobba med under sommaren.

jag vill inte romantisera sjukdomar. eller underskatta det faktum att min position gentemot klienterna kan ha att göra med den omtanke jag får uppleva. kanske får jag en mer nyanserad bild så småningom, då jag lärt känna dem bättre. men jag anar att det finns ett samband mellan att vara snäll (som ju omtanke innehåller en stor dos av) och att inte kunna sätta upp ett pansar mot livets eländigheter, som i många av dessa människors fall har lett till depressioner.


en dörr på st. marks i nyc

Ja!

Läser Sigge Eklunds Den sista myten på nytt och slås av den här känslan som kommer när man läser något som berör en. Känslan av en egen berättelse som måste fram. Visst blir det så? Berättelser, och konst i största allmänhet, som får ens blod att strömma fortare, väcker skaparlusten i en själv.

Det är som om ens berättelse växer utmed det man läser, samtidigt, utmed det man ser på film, det man konsumerar, det man ser överallt. Det blir så tydligt att ens egna flöde vill komma ut då.



-----------------------------------
Läser Therese Bohmans recension av Per Hagmans nya bok och hon levererar två citat i texten som gör mitt hjärta glad.

"Den som blev född med en fackla i sin själ / är sitt ödes krigare, men aldrig dess träl"

"De farligaste människorna är de som aldrig slutar söka gemenskaper och bekräftelse utifrån fyrkantiga lagar om hur sådana bör se ut. Man kan inbilla sig att det handlar om älskvärda människor men till slut förstår man att de bara gör vad som helst för att söka flocken, markera position i den”

fukt

ibland är det vibrerande, livet. jag vill försöka låta det vara det. steg upp idag och lät bli att läsa något, inga tidningar eller annat. den där fukten som man fortfarande bär med sig från drömmarna fanns kvar när jag började skriva. mina drömmar är ofta det jag tänker längst inne. de här tankarna försöker inte ens komma fram under dagtid. snabb som fan daskar jag till dem i stjärten med grytlocket. sen lägger jag det på. men på natten pyser de ut, och när jag vaknar finns de kvar i medvetandet. men det går fort att bli av med dem. ibland bara sekunder innan allt är borta.

förresten, kommer ni ihåg halens? josefssons, ellos...? kommer ni ihåg hur klädeskatalogerna som kom var ett vårtecken? när man huttrande tittade på bikini- och baddräktsbilderna och drömde sig bort. funderade på vilken man själv skulle passa i. (denna grej med en katalog. kläder man inte kunde prova utan var tvungen att drömma sig in i, för att veta om det var rätt plagg eller inte.) man försökte försiktigt förlika sig med en bild på en själv, likblek och ledsen, i de där aqua eller korallfärgade badkläderna. man kände vind och sol mot huden. man drömde sig bort.

jag undrar om vårmode och vårkataloger har ett extra värde för oss i norden. för mig var det vårtecknet nummer ett. eller, nja, det var det ju inte för de kom ju på vintern, katalogerna. men det var vårhoppet nummer ett. den första påminnelsen om det faktiskt kommer att bli sommar här med. även för oss i lilla sverige. jo även vi ska få sitta i solen vid en badplats, i korallfärgande bikinis.

det var svårt, nästan omöjligt, att tänka sig det, när de där katalogerna damp ner i brevlådan. men de utgjorde ett hopp om att det skulle ske även det året. det var åttiotal då, när jag bläddrade som allra flitigast i katalogerna. även tidigt nittiotal skulle jag tro.

vi snackar vår fortfarande

jag bara dör över de senaste bilderna i sartorialist. (ingen "the" innan. vi pratar ju för fan svenska.)

alltså, det jag gillar med mode och dess ibland knäckande ytlighet är ju när en tid fångas. när det blir som ett snapshot av en tidsbild. när bilden säger "det här är vi just nu. så här esteterar vi just nu". det gillar jag.


de här bilderna är dessutom något annat. en bild av en bild idag, i förhållande till en tid som varit. jag diggar ju inte så mycket bevarandet för bevarandets skull. eller, det är ju rimligt visserligen. historia har ju ett värde i sig. men när det görs på ett nutidsrelaterat sätt känner jag extra lycka.

och så de vanliga bilderna då. har nog inte kännt sådan vårlycka över någon annan modebild som jag gör inför denna.

vi borde kanske titta mer på tokyomodet härifrån stockholm förresten (säger jag som om jag vet vart vi egentligen "tittar åt" till att börja med). de verkar ha samma behov att fortsätta bylta på sig som oss i kalla norden, trots att det är vår. jag menar, man kan ju bli deprimerad för mindre, än att titta på vårmodet i exempelvis New York. De har ju ett annat klimat liksom. Där är det ju vår på riktigt liksom. Inte som här, där ljuset säger en sak (vååår!), och vindarna en helt annan (sorry, fortfarande VINTER!).

bullcrap

jag blir så fashinerad över det här. flygtrafiekn är inställd och jag sitter i lappmarkerna och inser att jag kanske kommer att bli sittandes här ett tag till. det suger ju, det gör det. det kommer att bli massa extra jobb för mig om jag inte kommer iväg på söndagkväll. men. jag lever inte i förvissningen om att sådant här "bara inte får ske". herregud, det är 2010 säger nån, och jo det är det ju, men vad fan betyder det för en vulkan? jo, jag menar denna övertro på mekanik, teknik, teknologi. hur kommer det sig att vi låter den tron glömma hur bräckligt allt är. haiti ligger i ruiner och vi är förbannade över att flygen inte kan flyga. för naturen är 2010 inte så mycket annars än 1910 (bortsett från massa miljöskit och smältande isar).

det är som om så fort vi hittar en ny lösning, en ny uppfinning, så ska allt hädanefter fungera enligt denna nya devis.

får mig att tänka på snubben på planet som ena minuten vrålar ut sig lycka över den trådlösa uppkopplingen, för att i nästa, när uppkopplingen försvinner utbrista "this is bullcrap!". från att fashineras av teknikens under till att gnälla över dess brister tar det fem minuter. på sin höjd.

saker under huden

jag har tänkt mycket på två saker.

ett. att vi ofta röstar med hjärtat här i sverige. historiskt sett har vi röstat för en välfärd. vi har röstat för solidaritet, för folk vi inte kan namnet på, för barn och gamla. vi är ju kännda för det här. under alla mina år i usa var denna den fråga jag fick mest, om all socialdemokrati. social demokrati.

men mot varandra, på gatan, i hissen, på tunnelbanan och bussen, i fikakön, där är vi inte så hjärtliga. inte så många leenden liksom. inga ord. inget jag ser dig. inget tja läget fina främlig. nä, där är vi kalla.

men amerikajävlarna, de vill ju så gärna rösta med hjärnan. wellfare är inte deras business. var och en åt sig själv. alla single ladies kan vara så devastated dom vill. jag har inte föranlett deras missar. och jag har minsann aldrig fått något gratis men ändå har jag kämpat mig upp. de borde alla andra också. jo, skicka han till death row, han hade ju sin chans.

men i kaffekön tar de hand om en. läget idag då? babe, saknas det en dollar? here you go, hur mår du?, jag ser dig. för vi är medmänniskor.

denna paradox. svenska hjärtepolitiken men kyliga medmänskilgheten, kontra, det amerikanska teoretiska sättet att rösta på, men o så hjärtliga sätt att vara på mot de andra, nu och här.

två. förståelse. skit alltså hur mycket jag tänkt på detta. denna simpla lilla grej. att förstå någon annan med ett annat perspektiv, annat än mitt, en helt annan bakgrund än min.

u-svängen som mediafolk gjort, som alex schulman. gå från riksmobbare till heart on the sleeve. från hård som fan, till mjuk och gråtmild. till inkännande. åh vad jag älskar han idag. åh, vad jag var rädd för allt han stod för då.

jag har inga barn. och jag är ung. jag vet inte varför (eller, jo, det vet jag, men jag pratar om det en annan dag) jag bär hjärtat på ärmen.

Som tända ljus

Det är något med dessa killar. Jag vet inte riktigt vilka de är, men jag tror att de har alla varit med i Idol i Norge. Sättet de sitter på. Ansiktena uppradade, ibland tiltade uppåt, blundandes. Det får mig att tänka på något i min barndom, vet inte vad egentligen. De gör stilla uppträdanden, som känns..ja, lite gammelmodiga. Det är nästan som om de begår ett brott genom att inte lägga till mer, speeda upp tempot mer.

Här sjunger de With or without you:


Och här sjunger de Halleluja (killen som sjunger från 2:05 verkar kunna byta sångstil som en tonåring byter outfits. Ibland kör han country-röst, ibland Bono-röst, ibland Pearl Jam-röst. Faschinerande):
http://www.youtube.com/watch?v=T2NEU6Xf7lM&feature=related

release me

jag kommer på mig själv med att driva med. tänka "jaha...så kan man ju se det. jo, det är förståligt". jag lallar på, läser mer malin wollin, mer katrin zytomierska, mer av de som svart-vitar världen i ett bekvämt facksystem. av "underhållningsskäl" läser jag dem, av slöhet. men jag kommer på mig själv med att min underhållning kryper innanför skinnet på mig. det färgar av sig och jag indoktrineras i det wollinska tänkadet. närmar mig tanken att hen-debatten är ju tramsig. börjar tänka på att det är klart att vi bara har två kön. herregud vem skulle kunna tro något annat.

ja, jag sitter där, och så spricker bubblan. what the FUCK! det här är ju inte mina åsikter. det är åsikter jag vill stoppa upp i röven på folk.

allt detta slöläsandet. allt kvällsisläsande, wendelaläsande, hela skiten-läsande. jag formas ju för fan av detta, oavsett hur distanserad jag tror att jag är, hur tydliga mina asikter än är för mig. detta sipprar in.

--------------
(någe helt annat. varför har ingen sagt något? nu har jag en ny husgud)



sist, dansa! ja!!!

Saker

Jag borde byta namn på bloggen. Jag tyckte det lät så bra. Psykologi åt folket. Jag gillar det. Men jag är rädd att det missuppfattas. Jag står inte för denna psykologi åt folket. Jag är ju folk. Och jag letar efter psykologi åt mig. Så titeln är bara en ide som jag gillar (som jag medger är jävligt abstrakt) Och jo jag har kanske en liten fetishm i allt åt folket, det vill säga i allt som är menat att tas ned på jorden, bli tillgängligt, bli använt.

Som psykologstudent har jag upptäckt att psykologi oftast inte är "åt folket". Det är lite undangömt. Dyrt. Sofistikerat. Maskerat. Jag visste inte hur mycket jag behövde det innan jag borrade ner ansiktet i det i höstas. Jag behövde verktyg. Ord. Namn på saker. På människor, som har gjort och tänkt alla de saker som jag trodde att ingen annan gjort eller tänkt, kännt. Alla sjukligheter. Störda saker. Förvirrade saker. Ledsna saker. Det var som att bli inbjuden till ett rike där en annan sida av människor framträdde.

Igenkänningen, den är nog en utav de största euforierna. Förståelsen. Jag är inte en avart. Jag är precis lika unik, som alla andra. Men ingen avart. Ingen jävla avart. Jag är normal. (Precis så jävla normal som jag innerst inne kanske önska att jag inte vore.)

Men igenkänningen jag. Det euforiska i det. Som när man läser en författare som råkar formulera exakt denna undanträngda tanke som man själv tänkt. Eller inte alltid ens fullt ut tänkt, men kännt. En reflektion som inte ens känns personlig, mer känns mer sjuk, udda, ologisk (men ända logisk i all sin ologik), remote, slumpartad. Man läser den och uppfylls av att man läser sina egna tankar. Någon har tänkt och kännt som jag, tagit mina ord och satt de på pränt. Vågat säga det som jag inte vågar säga ens inför mig själv.

En slags symbios är det. Eufori är symbios med fan allt alltså. Sig själv, universum, en helhet.