då, då förstår ni så blir det så

och då. när det inte finns något kvar. när allt är borta och det visslar, så ont gör det. då. då sätter det in. hoppet. som en stor djup sjö av vänligt kallt vatten. lindrar svullnaden. tar bort svedan av alla brännmärkena. jag tittar pa djupen (de är många och ligger tätt bredvid varandra) och lugnas. för jag kan falla där. sväva.




det sista som lämnar är hoppet. så sorgligt att stanna kvar där. vägra finna nytt. så sorgligt så sorgligt. men jag har inget val jag måste finnas där. där det är tomt och öde. har inget val. en process. och då när det är så tungt. så kommer vetskapen om att det är ok. om jag så bara har hoppet så har jag något. och då. då behöver jag inget annat. inte ens det jag hoppas på.

and then. when anything is not left. when all is gone and it whistles,
so much it hurts. then, it sets in. hope. like a big deep sea of
friendly water. take swelling down. take burns off. i look at the
depth (they are many and close to each other) and calms down. i
can fall there. float.

the last thing that leave is the hope. so sad to stay there. refuse to
find newness. so sad so sad. but i have no choice i have to be there.
where it is empty and nothing. no choice. a process. and then when it
is so heavy. the knowing of that it is ok comes. if i so only have
the hope i have something. and then. then i don't need anything else.
not even what i hoped for.