jeremy och theresa

jag stod bland vågorna på rockaway beach. glittret var så starkt. allt glänste. vågornas skum vitt som tomteskägg och när man tittade västerut längs stranden såg man vågorna som gick omlott och ramade in en bit av kusten till USA, till new york. atlanten var varm, det var augusti. och jag kunde för första gången vara orädd. för min kropp var redan så genomsyrad av sorg, att tanken på att drunkna inte var särskilt skrämmande. jag ville inte dö. men mitt frusna tillstånd över att min kärlek skulle lämna mig var så förlamande att jag inte var rädd för havet. jag kunde njuta av vågornas kraft.

jag hade varit lamslagen så länge. aldrig förr hade jag njutigt av havsbad bland starka strömmar och kraftfulla vågor. men aldrig hade jag heller varit så sorgsen att jag inte varit rädd.

jag tänker på när jag stod där i vågorna, när jag idag läser om jeremy blake. han tog the A-train till samma strand den 17 juli 2007. ett år innan jag stod där. och på sanden lämnade han kläderna och ett meddelande om att han skulle följa efter den underbara theresa. sen gick han ut i vågorna för att dö. några dagar senare hittades han fyra kilometer utanför new jerseys kust.



här finns theresas blogg the wit of the staircase