Because suddenly you're off on this great adventure

kills. det kan verkligen döda. ibland. men dave eggers tycker att det är en oumbärlig del av skapande. det är värmande. betyder det att om jag procrastinate så är jag på väg skapa?

"I can only do stuff under deadline," he says, "I have to do it late at night, on caffeine, and in a lot of pain. I need about eight hours of fiddling around for every 1 hour of productive work. But that's the way it is. It doesn't seem worth it if you're writing during the day. It's so safe. Because without the pain, is it art?" He continues on to justify his procrastination. "Procrastination is the creation of an exciting life by manufacturing tension, because suddenly you're off on this great adventure."

om att få det att hända

på en utav mina måste-kolla-varje-dag-sidor, perezhilton.com, fann jag ett gott nytt års-önskande som träffande mig rakt i hjärtat. så vill jag också att det ska bli. jag vill också make it happen.

2010 is going to be the best year of our life! It is as it has been designed and it is our job to ensure that design is properly executed.

We go into this next year so rich - in strength, joy and more knowledge than ever before. We are armed and ready to tackle these next 12 months.

We are gonna rock some shiz hardcore in 2010!

This coming year is all about enjoying it, whilst working just as hard even harder than before - and trying new things!

Let's go!

We wish you, our Perezcious readers, the best year of your life too.

Make it happen!

xoxo

Perezzzzzzz

och i mina drömmar är jag lika färgstark och tar lika mycket plats som perez.

2010

nu kom jag på vad det var. känslan jag haft de senaste dagarna. jag ville inte att ett nytt år skulle börja. ytterligare en markör om att tiden inte stannar. den är obarmhärtelig. jag ville ju frysa tiden. knopparna som brister har aldrig gjort ondare. kanske blir känslan detta år mer normal, mindre isande, mer lungt bultande, stadigare, ömsintare. hoppet.

detta år sörjde jag

dessa dagar har ett heligt sken över sig. folk summerar. tittar tillbaka. man får massemail från kompisar som är mer personliga än vanligt. mildare i tonen. man blir tacksam. inser. vi vet att vi har det så bra.


gjorde jag 2009:

-sörjde mer. värkte mer. saknade mer. lärde känna mig själv mer.

-flyttade tillbaka till stockholm och häpnades av en vänligare stad än sist jag bodde här.

-häpnade över för mig okända svenska röster såsom sanna lundells. det sunda förnuftet hyllades på hennes blogg.

-förargades över alex schulman. "titta vad härlig jag är som kan erkänna mina brister" skrek han ut i olika varianter på sin blogg. jag äcklades då han drog in jackie ferm i studion där ashberg förmanade henne.

-träffade trevliga stammisar på fiket på scheelegatan. kände mig som en äkta kungsholmare då jag lärde känna "lokalborna".

-tillät mig själv att leva som jag ville. på ett ungefär.

-umgicks med min mamma. kände tacksamhet över att få umgås med min mamma.

-mediterade vid kungsholmstrand.

-bröt kontakten men min pappa. ett tag.

-blev skiljsmässobarn i trettio års ålder.

-är gift.

-gjorde ett gig på house of sweden i washington.

-skrev om obama i norrbottenskuriren.

-fortsatte att kurera the dinner party.

-sade upp mig från mitt jobb på Hela.

-sa ifrån. typ.

-var medgörlig.

-sörjde.

jeremy och theresa

jag stod bland vågorna på rockaway beach. glittret var så starkt. allt glänste. vågornas skum vitt som tomteskägg och när man tittade västerut längs stranden såg man vågorna som gick omlott och ramade in en bit av kusten till USA, till new york. atlanten var varm, det var augusti. och jag kunde för första gången vara orädd. för min kropp var redan så genomsyrad av sorg, att tanken på att drunkna inte var särskilt skrämmande. jag ville inte dö. men mitt frusna tillstånd över att min kärlek skulle lämna mig var så förlamande att jag inte var rädd för havet. jag kunde njuta av vågornas kraft.

jag hade varit lamslagen så länge. aldrig förr hade jag njutigt av havsbad bland starka strömmar och kraftfulla vågor. men aldrig hade jag heller varit så sorgsen att jag inte varit rädd.

jag tänker på när jag stod där i vågorna, när jag idag läser om jeremy blake. han tog the A-train till samma strand den 17 juli 2007. ett år innan jag stod där. och på sanden lämnade han kläderna och ett meddelande om att han skulle följa efter den underbara theresa. sen gick han ut i vågorna för att dö. några dagar senare hittades han fyra kilometer utanför new jerseys kust.



här finns theresas blogg the wit of the staircase

min idol tavi

"But really, I love it when I love my outfit and I walk from class to class and feel like I'm practically floating. My head is bobbing around like Bjork's when she walked for Jean Paul Gaultier and I just feel very confident in myself, not because I think other people will like my outfit but just because I do. And maybe even because I know other people won't like it because it isolates me and I can be in my own world for a bit. And it makes me feel good, and being creative makes me feel good."

då, då förstår ni så blir det så

och då. när det inte finns något kvar. när allt är borta och det visslar, så ont gör det. då. då sätter det in. hoppet. som en stor djup sjö av vänligt kallt vatten. lindrar svullnaden. tar bort svedan av alla brännmärkena. jag tittar pa djupen (de är många och ligger tätt bredvid varandra) och lugnas. för jag kan falla där. sväva.




det sista som lämnar är hoppet. så sorgligt att stanna kvar där. vägra finna nytt. så sorgligt så sorgligt. men jag har inget val jag måste finnas där. där det är tomt och öde. har inget val. en process. och då när det är så tungt. så kommer vetskapen om att det är ok. om jag så bara har hoppet så har jag något. och då. då behöver jag inget annat. inte ens det jag hoppas på.

and then. when anything is not left. when all is gone and it whistles,
so much it hurts. then, it sets in. hope. like a big deep sea of
friendly water. take swelling down. take burns off. i look at the
depth (they are many and close to each other) and calms down. i
can fall there. float.

the last thing that leave is the hope. so sad to stay there. refuse to
find newness. so sad so sad. but i have no choice i have to be there.
where it is empty and nothing. no choice. a process. and then when it
is so heavy. the knowing of that it is ok comes. if i so only have
the hope i have something. and then. then i don't need anything else.
not even what i hoped for.