jag vill le

åh vad jad älskar modet att vara positiv. åh vad jag är trött på poser.

ärlighet, och öppenhet, kan ibland te sig negativt. vara en harang av saker som är dåliga. ibland är det man känner negativt. dåligt. så ser det ibland ut. men ibland är ju det innersta positivt. cynismen känns oärlig. inte tillhörande i vårt nya fräsha decennie. den känns som en hinna som måste på för att skydda. och det är ok. men mot vad? precis VAD är det man skyddar sig mot? marcus birro, hjälp mig. skulle du inte säga; livet?

stockholm var för mig lange ett oärligt, poserande, och cyniskt jabbel. haranger som i sin kärna kunde vara positiva, men likförbannat förklädda i cynism. det ultimata ilandsjargongen.

mod att vara trevlig. för sakens skull. mot de man möter. för att de existerar. och för att du existerar. JO. det är en samexistens vara sig du vill det eller inte. vara sig du inte vet att du faktiskt vill, eller inte vill det, eller inte.

jag läser outliers av gladwell och baxnar. vi vet ju detta. ändå så svårt det skulle vara att fixa till denna orättvisa. har aldrig varit så medveten om min medelklasstillhörighet som då jag läser om mamman som säger till sin unga son i bilen på väg till doktorn att han ska fundera på om det är något han vill fråga doktorn om. denna tydlighet mot sin son om det som kan te sig självklart som vuxen. ta chansen att interagera. dessa mini-lektioner i att bli en medborgare. dessa budskap som verkar så små och betydelselösa, men som är skillnaden mellan att bli visad vägen till interaktion med omvärlden. skillnaden mellan barn som fått dessa hintar om deras rätt att ta för sig, hur man tar för sig, att man KAN ta för sig, hur man kan vara, -dessa osynliga stigar till möjligheter. skillnaden mot att låta sin egen förrvirrning, kanske rädlsa, för auktoriet sippra in i barnet. skillnaden mot att inte visa var de osynliga stigarna finns. som ju finns där, utan entreavgift, precis framför barnet.