linan

ja! jajaja! man on wire har premiär har i stockholm imorgon och blev så glad att jag ringde brorsan för att bestamma biodate.

det finns en scen i den, det är mitt uppåttjack, en sådan där kraftig skönhet som tar bort andningen, sticker som en kniv, öppnar upp och injicerar, jag vrider mig i mig själv då, blodet pumpas runt så snabbt och känslorna stockar sig, och jag grämer mig då också, för det vackra gör mig så tacksam, gör att jag smälter inför mitt lilla universum som ger mig detta, vilket det inte alltid kommer att ge, för döden är där då också, den kommer förbi och närvarar en stund, när vackerheten sköljer över.

jag hittar denna text om philippe:

The filigree of harmony and balance in Philippe Petit’s amazing tight-rope walks has an effect comparable to music; we know we have experienced beauty whole, but our memory thereof is partial, contingent. In spite of Petit’s invulnerable mask of concentration, the specter of the World Trade Center supplies the film’s most resonant counterpoint.

appropå det vackra. men även döden. jag måste komma ihåg att också se the bridge.