gladwell

tänker ännu mer på gladwell. ibland vet vi saker, men inte förrän någon lyckas sätta ord på det subtila blir det konkret. jag tänker på sånt som jag tror jag fått från min far. en känsla av att det är vi mot dom. jag mot dom, mot alla andra. jag intog en konstant fientlig position mot...alla. det var grunden. dom jävlarna ska minsann inte. och nu, vad jag älskar att spela med i samma lag som mina medmänniskor. jag behöver inte längre vara en motpol. annat än när jag är det, och då på grund av orsaker som skiljer oss åt.

jag fick ju lära mig att inte dela med mig. att jag inte skulle låta mig bli förpestad av de andra. och vilka var de? det kunde till och med ibland vara mina kompisar. jag skulle inte behöva dansa efter deras pipa, sa pappa. men de hade ingen pipa de ville att jag skulle dansa efter. det var först när jag var ensam, när alla vänner sakta men säkert alienerat sig från mig, som jag förstod.

en kompis sa till mig nyligen att det var en tillgång. att ha en medvetenhet kring detta. på grund av att jag lärt mig att vara ogin, var jag nu en mer generös människa än många som från första början fått lära sig att dela med sig. det är kanske sant, jag vet inte. men jag vet att jag har en instinkt om att hålla mina tillgångar för mig själv. denna instinkt utmanar jag därför. jag är inte generös. men jag agerar generöst för att jag vill vara så. det ger mig något att dela med mig av det jag har. inte minst vill jag dela med mig av optimism och ett självförtroende (som jag heller inte har men som jag gör). jag gör mitt kön och jag gör mitt självförtroende. för jag är inte generös och jag har inte ett gott självförtroende.

skillnaden mellan att vara och göra tyckte han var bra. själva diskrepansen. någon slags medvetenhet. jag tänker på det. jag vill veta vad det egentligen är. skillnaden alltså.

min pappa visade mig hur man är självisk. det var nog inte meningen. men det blev så. man ber inte om det man får. särskilt inte som barn. dessa strukturer. dessa små små budskap som formar en när man är så formbar. det gråter jag över. vi är så oskyldiga. alla är vi det. även pappa. fast det är heller inget jag känner. jag vet det, men känner det inte. jag tror att jag vet det i alla fall.