jag hade glömt nästan allt. förutom känslan då, som sitter i länge, av att allting är möjligt. vi gick och såg man on wire på zita igår och det slog mig hur den person som förmedlar till mig vad alltig egentligen handlade om, denna obeskrivbara skönhet, är hans dåvarande flickvän annie allix. när hon söker efter orden är det sedan med sådan skörhet de kommer fram. de verkar ligga djupt begravda i hennes känsla för vad hon hade sett, varit med om, och hennes testamente är så viktig bland alla mansröster om hur stort det var. hon förmedlar det som det är så svårt att sätta fingret på.
om ni inte har sett filmen, läs denna artikel. om ni har sett den, läs ändå.
tänkte på vad det var. jo, för mig handlar filmen om två saker. att allt är möjligt. och, vilket för mig är än viktigare, att våga välja det liv man vill leva i mesta möjliga mån. våga bli ledd av ens intressen, ta de stigar som inte nödvändigtvis leder till framgång, men till en tillvaro genomsyrad av det man vill fördjupa sig i, leva i och med. åh gud, det ar så svårt, det är så svårt.
han säger det inte i filmen, men till reportern som skrivit artikeln ovan säger philippe: 'How can I be unhappy? I have the life I have chosen'.
Jag har inte dödsångest, bara ångest över att inte ha gjort det jag måste.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar