minne

jag tänker på då jag och S satt på en parkering i virginia i gassande sol i timmar. jag hade en mage som krånglade nåt så in i helvete och vi var båda så trötta. bilen hade gått sönder och efter timtal av väntande utanför en verkstad invid ett gigantiskt mall satt vi mest och stirrade framför oss. vi hade åkt från ett bröllop i luray, ett litet samhälle i bergen. en liten dröm, så vackert. men nu var det inte vackert, och det var sådär sjukt varmt den dagen som det är för det mesta i virginia i juli. jag hade tappat mina solglasögon. jag tenderar att tappa mina solglasögon, varpå jag alltid köper ytterligare ett par av den billigaste varianten, eftersom jag ändå snart ska tappa bort dom. ingen utav oss ville gå in monsteraffären sears som tornade upp sig några hundra meter bort. allt var beige. fult. asfalt. gigantiska shoppingkomplex med skräckinjagande fasader. bilar i hundratals. tjocka människor på väg till och från bilarna, släpandes på enorma kundvagnar. till slut gick vi in ändå då jag inte stod ut längre i solgasset utan solglasögon. jag köpte de fulaste jag hittade i ren frustration. längtade till jag skulle tappa bort dem. ett par med lila bågar.

jag städade idag och hittade mina solglasögon på hyllan ovanför köksbordet. jag tappade aldrig bort dem. såklart. och nu har de ett slags bakvänt affektionsvärde. vill inte längre tappa dem.