skiter i rubrik

och jag är absolut utanför mig själv. jag tror att det är det här som är det som gör att man blir vis. jag säger det inte som ett skämt, även om jag hör hur stört det låter. skäms när jag tänker att jag faktiskt tänker det här. jag tror på allvar att jag kanske håller på att bli vis. i alla fall på det sätt som jag definierar vis. efter två jävla år av sorg har jag hamnat lite utanför mig själv. jag tänker mycket som jag känner en distans till. kanske gör jag detta för att jag har fått en tjockare hud, blivit numb. jag vet inte om det stör mig mer att detta känns som en sanning (jag vill inte vara så här, känna så här) eller om det stör mig mer att jag sitter här och funderar på det, tänker att så här är det, så här jävligt är det. jag tycker inte synd om mig själv. (paus för att känna efter om det är sant eller om jag endast vill att jag inte ska tycka synd om mig själv men kanske ändå gör det). nej ta mig fan jag tycker inte synd om mig själv. inte ett jävla dugg. för det är inte synd om mig.

mer och mer introvert blir denna blogg. färre blir inläggen där jag tänker att någon kanske läser detta, vilket gör att jag trixar lite med tonen, försöker göra den snyggare. men det gör ingen och det är ok. för då slipper jag tänka att det här läser nog någon och då borde jag vara tydligare, smartare, mer underfundig. jag är inget av det. jag är mörk. ofrivillig mörkmörk. jag kan inte vara intressant för någon annan. eller, inte ens någon annan, för jag kommer nog inte heller tycka att detta är så mycket att läsa. ha. jag kan till och med gotta mig i hur dystert detta är. hur ovänligt det är. läsarovänligt.