det är bra med alternativa liv. jag har en vän som bygger ett hus för många många pengar. på ritningarna ser huset ut som taget ur mtv cribs. vit sten, runda hörn, pool, poolhus!, hav av vardagsrum och kök som flyter in i varandra, driveway. jag kan äta lunch med henne och smaska i mig alla detaljerna och drömma mig bort. stötta henne i alla beslut om typ av lampor längs fasaderna och poolkanten, nicka instämmande om hur förkastligt det vore att inte beställa en landskapsarkitekt som designar trädgården (när man ändå spenderat så mycket på själva huset), känna på olika typer av mosaik till badrummen, och så vidare. sen kan jag återgå till mitt liv, visserligen grön av avundsjuka (bättre än så är jag inte), men med en avkopplande mental avstickare i hennes liv i ryggen.
appropå något annat. långsint som jag är kommer jag ihåg sånt folk säger som visar sig vara fel. sedan gottar jag mig i att de hade fel. länge. och just nu gottar jag mig i hur fel denna katrin hade. ni vet hon som är med bingo rimer, bloggar och skriver en massa knas om allt möjligt. innan hon fick barn hävdade hon att hon absolut inte skulle förändras av att få barn. hon skulle förbli samma omogna oförstående människa. sanna lundell skrev dock om hur hon blev rörd av att katrin nu med största sannolikhet skulle genomgå en förändring i och med det kommande barnet. detta svarade katrin syrligt på med att tycka att det var gulligt av sanna att tro det. men naturligtvis hade ju sanna rätt. sanna har alltid rätt. och nu såg jag att katrin skrivit om sin förändring på sin blogg. intressant.
jag skulle vilja vara som katrin. i alla fall under en vecka. då skulle jag klämma ur åsikter med tyngd som en ångvält, som om allt som kom över min mun vore en universell sanning. och sedan, när jag insåg att jag hade fel, då skulle jag torrt konstatera det. skönt det vore. bort med guldvågen bara, fram med ångvälten.
