nytt år 2010 (2011)

en ensam raket, som aldrig ville explodera, men som vinglandes fortsatte att kämpa upp mot universum, förbi all snöstorm och kalla vindar, såg jag genom fönstret. endast periferin av de färgfullt expandernade raketerna syntes genom mitt lilla köksfönster.

jag nöjer mig med den vinglande raketen. den som i en aldrig sluttande bana fortsatte uppåt.

elfte december 2010, stockholm

Självmordsbombare spränger upp sig själv i city i Stockholm, Sverige. Vad säger man? Man säger mycket. Och man säger inget alls. För mycket att säga leder till tystnad. Min i alla fall.

Mark Madoff begar självmord och Elizabeth Edwards begravs. Jag berörs av detta men nämner inget till vänner eftersom jag inte vill uppröras över att de inte bryr sig/inte vet vilka de är. En icke-legitim upprördhet såklart, eftersom dessa nyheter inte är av stort värde för Sverige. Jag antar att min upprördhet egentligen bero på att jag inte gillar att ha två liv. Ett i usa och ett här. Som att ha två familjer. Det är upprörande. Den ende skyldige till min egen upprördhet är jag. Jävla idé att hatta runt som jag gjort.

Knausgård säger att ju närmare man går sina egna upplevelser, desto mer generell blir man.

En vän säger att hon är trött på personlighetstrenden. "Vi har alla två ögon, en näsa och mun. Hur olika kan vi va? Kan vi inte lägga tid på viktigare saker?"

Tänker nu innan jag ska gå och lägga mig att det är den elfte.

per

tänkte på per jonsson och en grej som han sa:

"Konst ska vara som en sträng mellan jord och himmel."

havet är också ojämnt

mina favoritförfattare är dom som inte egentligen är så jävla bra, utan de som levererar utomjordliga citat.

ta siri hustvedt till exempel. jag menar, hon skriver ju fantastiskt, men hennes berättelser är så jävla ojämna. fastnar och har sig, flyter inte alls på.

men hon kan skriva sådana citat! små stycken som gör mig full. och då gör det ingenting om berättelsen i sin helhet inte hittar fram till mig. eller om jag inte hittar fram till den.

förstår du vad jag menar?

eller peter hoeg. också i mina ögon ojämn. men bitar av hans berättelser är tyngre än allt annat. det mer än väger upp. dessa glimtar lyser så starkt. lyser upp även det som jag inte kan relatera till.

eller woody allen för den delen. hans filmer är ju för fan skit, många utav dem. men vissa scener. holy jesus. de om döden. de är skrivna för just mig.

bara det jag tänkte på, att de skapare jag gillar mest är de ojämna.

och denna tanke, den ger mig hopp om mig själv. för om jag inte har samma krav på andra som jag har på mig själv, då kanske även jag kan vara ojämn. då kanske även min egen ojämnhet är bättre än jag tänker. jag menar, även i det lilla, i mina uppsatser, i mina samtal med vänner, i mina rutiner.

jag är ojämn. men det är ok.

livet

den där känslan, när man läser något som hade kunnat vara skriven av en själv. när man läser något obskyrt, något ologiskt och jävligt knäppt. och tänker "så där är det. så där känner jag". den känslan är god. smakar sött. för någon annan känner som jag, trots att det jag känner är så knasigt att jag inte skulle vilja, eller ens kunna, sätta ord på det själv.

kommer inte ihåg vem det var, kanske lessing, som sa att "när man skriver, då ska man inte göra om så att andra kan förstå. nej man ska gräva vidare, och när det man skrivit är så privat och oformulerbart att man inte ens vet om det fortfarande är sanningen man skriver...då har man hamnat rätt. då talar man om det universella."

eller, det var nog inte lessing som sa det. det var nog jag.

spelar ingen roll.

en annan grej, läste idag en text av en utav mina favoritskribenter som handlar om rädsla. i texten fann jag en fråga (tolkade att det fanns en fråga fanns den inte bokstavligen fanns där) som löd; jag som inte är rädd för någonting, varför är jag så neurotisk?

den frågan har jag ställt mig själv så länge jag kan minnas. jag som inte är rädd för sanningen, varför är jag så nervös? jag som inte tycker att mycket är läskigt, varför beteer jag mig som en fucking svensk variant av woody allen?

därfor att jag är rädd. därför att all rädsla varit där under, i nåt jävla hål med ett tungt låst lock på. SHIT vad fucked up (och coolt) att hitta till den sidan. terapi är så sjukt skumt. och sjukt bra.

så, en liten short version av mitt liv so far: de första 32 åren hade hon ingen kontakt med sina rädslor, annat än de ytliga. sedan bankades hål på äggskalet och ut från en liten spricka strömmade en grönbrunaktig möglig stinkande sörja som fått va ifred under väldigt lång tid.

hej livet. hej äcklet. hej allt det fina. hej allt det nya.