det är något med den här bilden

något väldigt oskyldigt.

jag orkar inte lyssna på denna bull SHIT

det här är stockholm: allmänbildning, kunskap, kunna mycket. men om VAD? jo om allt annat än om sig själv. folk kan så mycket, kan prata om så mycket. men de har ingen jävla aning om vem de själva är. de freakar ur för ingenting. blir stötta, blir arga, blir hotade. jaget hotas, kommer ur balans för minsta lilla, för det finns inte på plats, för det har inte fått någon omsorg, någon uppmärksamhet.

ok, en stor jävla generalisering är det. FINE. men det är sant! har ni aldrig tänkt på det?! man koketterar med all denna kunskap, om världen, om politik, om kulturella företeelser, om detaljer. men ingen har man om sig själv! eller, ok, man har inte tillräckligt mycket kunskap om sig själv, i jämförelse med allt annat man vet. vi tittar inte inåt. vi ser inte våra identiteter som vi byggt upp. vi ser ej skogen för träden. vi vet det vi tror vi måste veta, inte mer. men vi måste veta mer! vi måste lära känna oss själva bättre. jag vill träffa någon som vågar berätta om sig själv. för sig själv.

jag är trött. trött på ytan.

minne

jag tänker på då jag och S satt på en parkering i virginia i gassande sol i timmar. jag hade en mage som krånglade nåt så in i helvete och vi var båda så trötta. bilen hade gått sönder och efter timtal av väntande utanför en verkstad invid ett gigantiskt mall satt vi mest och stirrade framför oss. vi hade åkt från ett bröllop i luray, ett litet samhälle i bergen. en liten dröm, så vackert. men nu var det inte vackert, och det var sådär sjukt varmt den dagen som det är för det mesta i virginia i juli. jag hade tappat mina solglasögon. jag tenderar att tappa mina solglasögon, varpå jag alltid köper ytterligare ett par av den billigaste varianten, eftersom jag ändå snart ska tappa bort dom. ingen utav oss ville gå in monsteraffären sears som tornade upp sig några hundra meter bort. allt var beige. fult. asfalt. gigantiska shoppingkomplex med skräckinjagande fasader. bilar i hundratals. tjocka människor på väg till och från bilarna, släpandes på enorma kundvagnar. till slut gick vi in ändå då jag inte stod ut längre i solgasset utan solglasögon. jag köpte de fulaste jag hittade i ren frustration. längtade till jag skulle tappa bort dem. ett par med lila bågar.

jag städade idag och hittade mina solglasögon på hyllan ovanför köksbordet. jag tappade aldrig bort dem. såklart. och nu har de ett slags bakvänt affektionsvärde. vill inte längre tappa dem.

skiter i rubrik

och jag är absolut utanför mig själv. jag tror att det är det här som är det som gör att man blir vis. jag säger det inte som ett skämt, även om jag hör hur stört det låter. skäms när jag tänker att jag faktiskt tänker det här. jag tror på allvar att jag kanske håller på att bli vis. i alla fall på det sätt som jag definierar vis. efter två jävla år av sorg har jag hamnat lite utanför mig själv. jag tänker mycket som jag känner en distans till. kanske gör jag detta för att jag har fått en tjockare hud, blivit numb. jag vet inte om det stör mig mer att detta känns som en sanning (jag vill inte vara så här, känna så här) eller om det stör mig mer att jag sitter här och funderar på det, tänker att så här är det, så här jävligt är det. jag tycker inte synd om mig själv. (paus för att känna efter om det är sant eller om jag endast vill att jag inte ska tycka synd om mig själv men kanske ändå gör det). nej ta mig fan jag tycker inte synd om mig själv. inte ett jävla dugg. för det är inte synd om mig.

mer och mer introvert blir denna blogg. färre blir inläggen där jag tänker att någon kanske läser detta, vilket gör att jag trixar lite med tonen, försöker göra den snyggare. men det gör ingen och det är ok. för då slipper jag tänka att det här läser nog någon och då borde jag vara tydligare, smartare, mer underfundig. jag är inget av det. jag är mörk. ofrivillig mörkmörk. jag kan inte vara intressant för någon annan. eller, inte ens någon annan, för jag kommer nog inte heller tycka att detta är så mycket att läsa. ha. jag kan till och med gotta mig i hur dystert detta är. hur ovänligt det är. läsarovänligt.

zebror i regn

gick på cinemat igårkväll (åh vilken jävla dödsskön tillställning) och såg kortfilmen zebror i regn. tre män som alla jobbar i slussen, handlar den om. kan tänkas vara ett ganska alldagligt ämne, och det var det också, men dessa män framställdes på ett så jävla djuplodande vis att berättelsen åt upp mig! jag slukades hel och det var fantastiskt.

smått fantastiskt är även att denna film inte verkar finnas på internet. varken mycket skrivet om den eller filmen själv. integritet både i berättelsen och dess natur alltså... hade önskat att jag kunde dela med mig av denna berättelse till andra. hela stockholm behöver få möta dessa tre herrar. jag lovar, det skulle få en obegriplig effekt.

även alexandra dahlstroms film visades. den blev blek i jämförelse. som en kopp pulverkaffe bredvid en bouillabaisse.

något jag tänkt på. kvalitet, eller integritet kanske snarare, i konst, är oftast universell. jag har kännt många gånger pa sistone att en upplevelse -konst, musik, konserter, teater, you name it- oftast varit ganska homogen, på ett bra sätt då. alltså det jag menar är att upplevelsen varit till stor del delad av publiken. jag har kännt att min upplevelse inte skiljt sig åt från många andras i publiken. som om det finns en kvalitetsstämpel som uppfattas av många. vilket betyder att vad kvalitetsstämpeln är, är en uppfattning som delas av många. den är inte så random som man skulle kunna tro alltså. jag gillar denna tanke. gillar att fundera på omdet kan vara så. säger inte att det är så, men att det känns så, och att jag tror att det är så.

till exempel igår. vi var asmånga som bröt ut i spontana ivriga applåder efter zebror i regn. typ alla. och då hade jag vid ett tillfälle under filmen tänkt "undrar om alla 20-nåntings här inne uppskattar detta?". de gjorde det. vi delade denna upplevelse. och än mer intressant, vi delade upplevelsen av att dahlstroms film bleknade bort i jämförelse. en aningen jobbig stämning uppstod efter hennes film. och som sagt, denna upplevelse känndes så..samstämmig. som om vi alla kännde likadant, hade kännt samma sak under filmen. ok inte samma sak. men något som var liknande, mer lika än olika.

funderar på det där.

åh boy

helt otroligt vilka människoporträtt det finns i denna film, Boy A, som i sin helhet är så väldigt väldigt bra!

det finns en scen, där...ja...den är helt fantastisk, denna unga kille, som är så förtappad och känslomässigt låst i sig själv, expolderar i dans! knyckiga rörelser, knytnävsslag, kollapser, händer som gnider mot ansiktet.

fråntagen sin kontex så är scenen nog inte lika tydlig som när den dyker upp mitt i filmen och blir en förlängning på denne killes person.

med risk för att verka (mer) skruvad (än vad jag är) vill jag säga att jag fullkomligen älskar denna scen, denna dans, denna pojke.

fortfarande fashinerad

av tavi. för hur kan man inte vara det av någon som slänger sig med ord som approps och d-baggy. loves.

tänkte pa en grej idag. jag minns när jag flyttat till stockhom från usa förra aret och slogs av hur många här i sverige som hade yankee-kepsar på sig. min första tanke var, oj the mets verkar inte populära här!, och, jag undrar varför just the yankees är så satans populära i stockholm. först efter ett par månader insåg jag att det var en modegrej. intressant ju. jag tänker mig new yorkare gå omkring i AIK-kepsar utan att veta vilka hammarby är. för det måste ju vara så. en hel drös stockholmare har kepsar med en lag-logga som inte har så mycket med intresse för laget att göra. eller? new york new york...(som stockholm är en förort till, damn it).

rörelse

tänker på rörelse.

på morgonen; motgående strömmar. skavande. kläder som skaver. huvud som skaver. framåtlutande. om jag stannar upp färdas jag bakåt. måste lägga vikten framåt, även när jag står stilla, som vid busshållplatsen i väntan. här är det även en jävla tyngdlag. om knäna inte är låsta, drar baken ner mig mot backen. så jag knycker till med knäna och skiftar vikten uppåt och framåt för att inte sjunka ihop och färdas baklänges. riktinginarna är inte tydliga nu på morgonen. jag vet inte åt vilket håll jag vill. helst inte åt något håll alls. riktnignar överhuvudtaget gör ont. jag vill vara stilla. i mig själv. det är den enda rikting det finns behov för. herregud, jag kan ju inte ens se tydligt. hur fan ska jag kunna se vart jag ska. dis. huvudet är disigt. och jag får rynkor när jag stiger upp tidigt.

eftermiddagen. strömmarna har stillnat och även om jag har motstånd när jag rör mig framåt så behöver jag inte hålla i mig för att stå stilla. jag färdas inte bakåt.

kväll. en hand på ryggen för mig framåt. luften jag kliver genom är stilla. kläderna har mjukats upp. endast fötterna skaver. jag kan till och med ta stora kliv framåt, springa om jag vill. inget motarbetar. dis är borta. tankar klara som projektiler upplysta i mörkret. välvilja. jag brukar vilja vända mig om för att se den som för mig framåt i ögonen. då möter jag alla sorters människors blickar. inför dem alla känner jag kärlek.


så många riktningar. så många sätt att falla. segna. resa sig upp. stå motståndskraftigt kvar.

bryta av

så den här grejen om vad som känns nytt. fräsht. en reaktion på det gamla. en avstickare från en trend. ett statement. det finns inget som ger sånt lyckorus som när det känns instinktivt. man ser något och man vet att det är rätt. att det man ser är en 100% logisk uppföljning på samtiden.

och så motsatsen. det uttänkta. ängsliga. jag får panik då. och skyller allt på stockholm, sverige.

jag kommer ihåg när jag hörde den här låten första gången. jag hörde park slope 80-talister som fått hörsägner om nyc 80-tal med modersmjölken. hörde deras egen barndom. axl rose. och vinylskivor, likt fossiler, de lyssnat på från föräldrars skivskattkistor. t-rex, bowie.





kanske världens bästa text

svartvit fredag

here comes the sun, little darling

morgnar går inte att lita på. morgnar går inte att lita på. de jävlarna fäller krokben. lägger en sordin på. spolar en isbana framför fötterna på mig. knuffar mig i ryggen.

men sen. eftermiddagar mot skymningen. tröst. ett lugn, någotsånär. jag anar kvällning och kvällning är bra.

jag undrar om att vara introvärt också betyder en förkärlek till kväll. för mig är skymning ett välkommet lock på. morgonens hatten av och inbjudande solsken är en stängd port för mig. jag ser ju att detta är en paradox. skymningen bjuder in mig. lockar mig vänligt. får mig att tänka snälla, förlåtande tankar. konstruktiva tankar.

morgonen sticker mig i ögonen med båda fingrarna.

-----

linda skuggorna pratar om barnen och vinterkräksjukorna, projektilspyorna, sprutbajset.

jag projektilgråter, sprutgråter.

backlash

det är bra att det fortfarande är tidigt på året då man fortfarande har det sunda tänket kvar. det är bra då man får en backlash av hjärtesorg. då tar man till nyttigt ätande och nyttiga motionsrundor som fortfarande inte känns alltför jobbiga att ta sig an.

backlash. stor. tårar. smärta smärta smärta.

jag gillar de rörelser den sätter igång. vakumrörelser. sakta går man framåt. känsla av att gå bakåt. en slags motrörelse.

för mörkret och rörelserna:

work it

jag kom på mig själv med att låna en åsikt. jag ville ha nåt att säga. jag ville vara rolig också! så jag sa åsikten på samma sätt som den där andra personen hade sagt den. trodde att det skulle vara roligt på samma sätt. det var det inte.

jag funderar mycket på kontext. omgivning. bakgrund. hela skiten.

tänker på att mina egna åsikter kanske kan vara lika bra som någon annans. den dagen då jag börjar ta mig själv på lika stort allvar som jag tar andra, den måste komma snart.

nuddar vid tro på själv. själv-för-troende. sådan sjuk grej det är. inte konstigt att livscoacher har gott om jobb. jag är en sådan som behover coachas i livet, coachas in i livet, för att inte stå utanför. coachas in i min egen kropp, mina egna tankar, och coachas att tro att det jag säger mig själv är sant.
--
nuddar vid olika ideer. en tanke jag har, helt outvecklad, är denna om rädslan när nära vänner får barn. insikten i att man aldrig kommer att vara lika betydande för vännen efter barnet kommer. det pinsamma i tanken överhuvudtaget. jag skäms över då jag blev rädd när en utav mina bästa vänner blev gravid.
--
dagens vackervatten har mycket med chet att göra. samma fårade röst. vi kan inte köpa oss erfarenheter! jo det kan vi visst det säger någon. ok då. men inte såna som sätter sig i rösten. här är killen som slutade på fabriken för att göra skönhet.

dagens vackerknark

vi kanske inte alltid är så bra på att se skönhet i det slitna. orynkiga ansikten är ett mått på skönhet. men i den här inspelningen är det mängden år som är själva måttet på skönheten. man hör de hårda åren, alla sorger, all lycka kanske, alla skratt. ser ni skrattrynkorna? ser ni knarkfårorna? hör ni det mjuka lädret som pinats i vinden? finns där både i strupen och trumpeten.

denna inspelning är en utav de mest berusande för mig. några månader senare var han död.

fragment

de bästa texterna jag vet är de som börjar i stil med jag har inget att skriva men.. för det som då kommer fram, när man inte har en uttänkt ide som måste läggas upp på bloggen, är de tankar som ofta är the shit. jag älskade att läsa denna text idag. en liten notering över en snutt läst i en bok. men vilken snutt. dessa fragmentariska tankarna ter sig lyfta fram sånt som är verkligt intressant. guldkornen.

och sen gillar jag det här med att nudda vid en ide. haspla ur sig en tanke som inte är riktigt formulerad. inte veta varför den kommer fram. någon slags jag tänker på detta, vet inte varför, men jag gör det bara.

det finns en anledning till varför vi tänker på det vi gör och jag gillar mest när de inte paketeras i en slirig krönikeform. som den här. inramat, lite amerkaglättigt, hurtig på något vis. alltid med en avlslutande knorr. den är gammeldags, hör hemma i någon papperstidning. visserligen står det att det är just en kronika det är, men det ser väl vem som helst att det där är en blogg.