2010

nu kom jag på vad det var. känslan jag haft de senaste dagarna. jag ville inte att ett nytt år skulle börja. ytterligare en markör om att tiden inte stannar. den är obarmhärtelig. jag ville ju frysa tiden. knopparna som brister har aldrig gjort ondare. kanske blir känslan detta år mer normal, mindre isande, mer lungt bultande, stadigare, ömsintare. hoppet.

detta år sörjde jag

dessa dagar har ett heligt sken över sig. folk summerar. tittar tillbaka. man får massemail från kompisar som är mer personliga än vanligt. mildare i tonen. man blir tacksam. inser. vi vet att vi har det så bra.


gjorde jag 2009:

-sörjde mer. värkte mer. saknade mer. lärde känna mig själv mer.

-flyttade tillbaka till stockholm och häpnades av en vänligare stad än sist jag bodde här.

-häpnade över för mig okända svenska röster såsom sanna lundells. det sunda förnuftet hyllades på hennes blogg.

-förargades över alex schulman. "titta vad härlig jag är som kan erkänna mina brister" skrek han ut i olika varianter på sin blogg. jag äcklades då han drog in jackie ferm i studion där ashberg förmanade henne.

-träffade trevliga stammisar på fiket på scheelegatan. kände mig som en äkta kungsholmare då jag lärde känna "lokalborna".

-tillät mig själv att leva som jag ville. på ett ungefär.

-umgicks med min mamma. kände tacksamhet över att få umgås med min mamma.

-mediterade vid kungsholmstrand.

-bröt kontakten men min pappa. ett tag.

-blev skiljsmässobarn i trettio års ålder.

-är gift.

-gjorde ett gig på house of sweden i washington.

-skrev om obama i norrbottenskuriren.

-fortsatte att kurera the dinner party.

-sade upp mig från mitt jobb på Hela.

-sa ifrån. typ.

-var medgörlig.

-sörjde.

jeremy och theresa

jag stod bland vågorna på rockaway beach. glittret var så starkt. allt glänste. vågornas skum vitt som tomteskägg och när man tittade västerut längs stranden såg man vågorna som gick omlott och ramade in en bit av kusten till USA, till new york. atlanten var varm, det var augusti. och jag kunde för första gången vara orädd. för min kropp var redan så genomsyrad av sorg, att tanken på att drunkna inte var särskilt skrämmande. jag ville inte dö. men mitt frusna tillstånd över att min kärlek skulle lämna mig var så förlamande att jag inte var rädd för havet. jag kunde njuta av vågornas kraft.

jag hade varit lamslagen så länge. aldrig förr hade jag njutigt av havsbad bland starka strömmar och kraftfulla vågor. men aldrig hade jag heller varit så sorgsen att jag inte varit rädd.

jag tänker på när jag stod där i vågorna, när jag idag läser om jeremy blake. han tog the A-train till samma strand den 17 juli 2007. ett år innan jag stod där. och på sanden lämnade han kläderna och ett meddelande om att han skulle följa efter den underbara theresa. sen gick han ut i vågorna för att dö. några dagar senare hittades han fyra kilometer utanför new jerseys kust.



här finns theresas blogg the wit of the staircase

min idol tavi

"But really, I love it when I love my outfit and I walk from class to class and feel like I'm practically floating. My head is bobbing around like Bjork's when she walked for Jean Paul Gaultier and I just feel very confident in myself, not because I think other people will like my outfit but just because I do. And maybe even because I know other people won't like it because it isolates me and I can be in my own world for a bit. And it makes me feel good, and being creative makes me feel good."

då, då förstår ni så blir det så

och då. när det inte finns något kvar. när allt är borta och det visslar, så ont gör det. då. då sätter det in. hoppet. som en stor djup sjö av vänligt kallt vatten. lindrar svullnaden. tar bort svedan av alla brännmärkena. jag tittar pa djupen (de är många och ligger tätt bredvid varandra) och lugnas. för jag kan falla där. sväva.




det sista som lämnar är hoppet. så sorgligt att stanna kvar där. vägra finna nytt. så sorgligt så sorgligt. men jag har inget val jag måste finnas där. där det är tomt och öde. har inget val. en process. och då när det är så tungt. så kommer vetskapen om att det är ok. om jag så bara har hoppet så har jag något. och då. då behöver jag inget annat. inte ens det jag hoppas på.

and then. when anything is not left. when all is gone and it whistles,
so much it hurts. then, it sets in. hope. like a big deep sea of
friendly water. take swelling down. take burns off. i look at the
depth (they are many and close to each other) and calms down. i
can fall there. float.

the last thing that leave is the hope. so sad to stay there. refuse to
find newness. so sad so sad. but i have no choice i have to be there.
where it is empty and nothing. no choice. a process. and then when it
is so heavy. the knowing of that it is ok comes. if i so only have
the hope i have something. and then. then i don't need anything else.
not even what i hoped for.

academic deflowering

today. the anticipation. results of the first exam. an A. euphoria for five minutes.

then emptiness.

so much work. for what?

like my classmate said, the academic virginity is taken. it hurt a bit. i bled a bit.

my fave crack whore

i give up. whitney could sing the phone book, i'd still melt like a glob of bregott on hot teflon. there is just something about her voice that makes me feel completely calm and euphoric at the same time. even when she sings the most cheesfilled lyrics, with the most crack piped voice, with the most ridiculous melody (i crashed down, and i tumbled, but i did not -pause pause pause- CRUM-BLE) i still capitulate.

saknar

det suger att vara ensam i en ny(gammal)stad. att inte ha så många vänner. men, de känslorna är som bortspolade när man får ett sådant här email från ens nära vänner. som tyvärr är riktigt långt borta.


A: you know, i think my life is less exciting w/o lotta here
I: manders! your life is fabulous
A: no, i'm serious. it's ok, but a certain thrill is missing
I: i know

drogen

jag brukade hela tiden säga fel. jag sa alltid "coffein" när det hette "caffein".

nu, i ett land där coffee heter kaffe, heter caffeine "koffeine".

givetvis säger jag nu hela tiden "kaffein" åt "koffein".

tvärtomvärlden hej hej.

stockholm, first few days

overheard at nytorget: (older lady to very young boy) "the same day my mom died, you were born". (young boy) "reeeaaallllyyy???". (older lady) "yes, at the same hospital. that's how i remember when you were born. the 24th of april".

today i spent the first few minutes like this, at ilcaffe, a cafe in the same building where i live, with reading material from the last seminar about pavlov's stuff. the dog, the bell and the food. could be an album title.

later on, on bus to brother, clouds were quite dark. the building to the left is the parliament y'all.

over all though, stockholm showed its brighter side today (the coulds were just a cranky morning behavior). i went to bondegatan where a flee market slash fashion show happened. here i was able to snap a pic of the trend that i now call the real stockholm syndrome. the men, they have all put on pants that are a, narrower toward the ankle b, often in a bright color c, has folds on the front and d, are worn rolled up.

and i should say d, often accompanied with a pair of bright socks.

e v e r y w h e r e you can spot a pair of these pants on a well groomed (or purposly un-groomed) stockholm lad. i decided to snap a picture of the first pair i saw. it took me three minutes. -- shama and paul, is this really a stockholm syndrome, or a belfast thing too?


pictures below are from my brother's new apartment that i saw for the first time on saturday. it's quite ridiculous.

other thoughts; a phenomenon i have not been able to enjoy the past few years is to run into a relative on the street. this happened today, and i was puzzled at why i thought it was so special, and kind of peculiar, to be honest. well, the answer is that it's a treat to someone who has been living far away from relatives for years. above is my aunts boyfriend of 30+ years. they are one of the happiest couples i know. they never lived together.

today was the girlfriend's birthday which we celebrated with cake.

döda

men så tar det stopp. när det döda tar tag i en. de förmultnar allt. förintar andningen.

och strömmen har aldrig ens funnits.

aldrig kommer den att finnas.

det är torrt, utan syre. hålrum. man önskar det fanns väggar, att rummet var ett rum. inramning. men det är en evinnerlig öppenhet. och det dödar än mer.

strömmen

all den där floden, som konstant forsar. inträde finns ibland. men likfan forsar den ständingt.

då den kommer den ens väg, strömmar den genom en. forsar bort infekterat, gör det till ett higher message. och vi är mottagare, vi, förmedlarna.

every day i see something i want to tell you about. every day i see something i want to show you.

stockholm mode. stockholm fashion.

ola perhson at fargfabriken

the man and artist ola pehrson's work are exhibited at fargfabriken in stockholm at the moment. me and mom went to the vernissage on wednesday and experienced incredibly strong works of art. i took a few pictures.







the photos above are from a work about a man who is with gestures showing the acts he performed on prisoners he was a torturing.



a kitchen built up from pictures of the actual kitchen.



choir performong a piece titled "nasdaq vocal index". each member represented a company. and each position on the stockmarket were translated into a note.

by the hot dog stand (three people i've met)

-twenty year old man who sells hot dogs on saturday nights right next to my block (swedish phenomenon to set up a stand at night only -- traditional drunken food), loved his job, loved scuba diving (took a certificate when he was twelve), wants to move to norway, iceland, egypt or the caribean.

- freddy mendoza from lima, peru. social worker who had spent his night at the amusement park "gröna lund" dancing salsa all night.

- friend of freddy, who's name i forget, from cuba, taught me the name of "the florida keys" in spanish. also told me that i better memorize freddy's name as i later that night was going to "scream his name". he told me this after 30 seconds of conversation.

i don't know what it is with hot dog stands, but i concluded that i i'd ever feel lonely, i could just go find the nearest stand to make new friends.

jetlagged at 3:32am, scheelegatan, sweden

so many gorgeous happenings

another thought, to not feel lost can be the best of gifts

mera road trip med mig sjalv

Ovan ar taget fran Dave's Cafe, dar jag sitter just nu.

Nedan ar film fran samma stalle, Dave's Cafe that is.

road trip med mig sjalv

maryland, forsta stoppet. ett "crab shack" med allt vad det innebar.




pa vag att korsa george washington bridge, over norraste tippen av manhattan.




stopp for bensin och hang med truckers.





fortfarande i new york. bilkoerna tar aldrig slut.




nar man bade kor och dokumenterar pa samma gnag kan det se ut sa har.



klassisk bro i bronx. killar som springer fran andra sidan vagen dar park och pool ar.




connecticut.




a som leder till havet.



havet.


hotel willows i charlestown, rhode island.