fukt

ibland är det vibrerande, livet. jag vill försöka låta det vara det. steg upp idag och lät bli att läsa något, inga tidningar eller annat. den där fukten som man fortfarande bär med sig från drömmarna fanns kvar när jag började skriva. mina drömmar är ofta det jag tänker längst inne. de här tankarna försöker inte ens komma fram under dagtid. snabb som fan daskar jag till dem i stjärten med grytlocket. sen lägger jag det på. men på natten pyser de ut, och när jag vaknar finns de kvar i medvetandet. men det går fort att bli av med dem. ibland bara sekunder innan allt är borta.

förresten, kommer ni ihåg halens? josefssons, ellos...? kommer ni ihåg hur klädeskatalogerna som kom var ett vårtecken? när man huttrande tittade på bikini- och baddräktsbilderna och drömde sig bort. funderade på vilken man själv skulle passa i. (denna grej med en katalog. kläder man inte kunde prova utan var tvungen att drömma sig in i, för att veta om det var rätt plagg eller inte.) man försökte försiktigt förlika sig med en bild på en själv, likblek och ledsen, i de där aqua eller korallfärgade badkläderna. man kände vind och sol mot huden. man drömde sig bort.

jag undrar om vårmode och vårkataloger har ett extra värde för oss i norden. för mig var det vårtecknet nummer ett. eller, nja, det var det ju inte för de kom ju på vintern, katalogerna. men det var vårhoppet nummer ett. den första påminnelsen om det faktiskt kommer att bli sommar här med. även för oss i lilla sverige. jo även vi ska få sitta i solen vid en badplats, i korallfärgande bikinis.

det var svårt, nästan omöjligt, att tänka sig det, när de där katalogerna damp ner i brevlådan. men de utgjorde ett hopp om att det skulle ske även det året. det var åttiotal då, när jag bläddrade som allra flitigast i katalogerna. även tidigt nittiotal skulle jag tro.

vi snackar vår fortfarande

jag bara dör över de senaste bilderna i sartorialist. (ingen "the" innan. vi pratar ju för fan svenska.)

alltså, det jag gillar med mode och dess ibland knäckande ytlighet är ju när en tid fångas. när det blir som ett snapshot av en tidsbild. när bilden säger "det här är vi just nu. så här esteterar vi just nu". det gillar jag.


de här bilderna är dessutom något annat. en bild av en bild idag, i förhållande till en tid som varit. jag diggar ju inte så mycket bevarandet för bevarandets skull. eller, det är ju rimligt visserligen. historia har ju ett värde i sig. men när det görs på ett nutidsrelaterat sätt känner jag extra lycka.

och så de vanliga bilderna då. har nog inte kännt sådan vårlycka över någon annan modebild som jag gör inför denna.

vi borde kanske titta mer på tokyomodet härifrån stockholm förresten (säger jag som om jag vet vart vi egentligen "tittar åt" till att börja med). de verkar ha samma behov att fortsätta bylta på sig som oss i kalla norden, trots att det är vår. jag menar, man kan ju bli deprimerad för mindre, än att titta på vårmodet i exempelvis New York. De har ju ett annat klimat liksom. Där är det ju vår på riktigt liksom. Inte som här, där ljuset säger en sak (vååår!), och vindarna en helt annan (sorry, fortfarande VINTER!).

bullcrap

jag blir så fashinerad över det här. flygtrafiekn är inställd och jag sitter i lappmarkerna och inser att jag kanske kommer att bli sittandes här ett tag till. det suger ju, det gör det. det kommer att bli massa extra jobb för mig om jag inte kommer iväg på söndagkväll. men. jag lever inte i förvissningen om att sådant här "bara inte får ske". herregud, det är 2010 säger nån, och jo det är det ju, men vad fan betyder det för en vulkan? jo, jag menar denna övertro på mekanik, teknik, teknologi. hur kommer det sig att vi låter den tron glömma hur bräckligt allt är. haiti ligger i ruiner och vi är förbannade över att flygen inte kan flyga. för naturen är 2010 inte så mycket annars än 1910 (bortsett från massa miljöskit och smältande isar).

det är som om så fort vi hittar en ny lösning, en ny uppfinning, så ska allt hädanefter fungera enligt denna nya devis.

får mig att tänka på snubben på planet som ena minuten vrålar ut sig lycka över den trådlösa uppkopplingen, för att i nästa, när uppkopplingen försvinner utbrista "this is bullcrap!". från att fashineras av teknikens under till att gnälla över dess brister tar det fem minuter. på sin höjd.

saker under huden

jag har tänkt mycket på två saker.

ett. att vi ofta röstar med hjärtat här i sverige. historiskt sett har vi röstat för en välfärd. vi har röstat för solidaritet, för folk vi inte kan namnet på, för barn och gamla. vi är ju kännda för det här. under alla mina år i usa var denna den fråga jag fick mest, om all socialdemokrati. social demokrati.

men mot varandra, på gatan, i hissen, på tunnelbanan och bussen, i fikakön, där är vi inte så hjärtliga. inte så många leenden liksom. inga ord. inget jag ser dig. inget tja läget fina främlig. nä, där är vi kalla.

men amerikajävlarna, de vill ju så gärna rösta med hjärnan. wellfare är inte deras business. var och en åt sig själv. alla single ladies kan vara så devastated dom vill. jag har inte föranlett deras missar. och jag har minsann aldrig fått något gratis men ändå har jag kämpat mig upp. de borde alla andra också. jo, skicka han till death row, han hade ju sin chans.

men i kaffekön tar de hand om en. läget idag då? babe, saknas det en dollar? here you go, hur mår du?, jag ser dig. för vi är medmänniskor.

denna paradox. svenska hjärtepolitiken men kyliga medmänskilgheten, kontra, det amerikanska teoretiska sättet att rösta på, men o så hjärtliga sätt att vara på mot de andra, nu och här.

två. förståelse. skit alltså hur mycket jag tänkt på detta. denna simpla lilla grej. att förstå någon annan med ett annat perspektiv, annat än mitt, en helt annan bakgrund än min.

u-svängen som mediafolk gjort, som alex schulman. gå från riksmobbare till heart on the sleeve. från hård som fan, till mjuk och gråtmild. till inkännande. åh vad jag älskar han idag. åh, vad jag var rädd för allt han stod för då.

jag har inga barn. och jag är ung. jag vet inte varför (eller, jo, det vet jag, men jag pratar om det en annan dag) jag bär hjärtat på ärmen.

Som tända ljus

Det är något med dessa killar. Jag vet inte riktigt vilka de är, men jag tror att de har alla varit med i Idol i Norge. Sättet de sitter på. Ansiktena uppradade, ibland tiltade uppåt, blundandes. Det får mig att tänka på något i min barndom, vet inte vad egentligen. De gör stilla uppträdanden, som känns..ja, lite gammelmodiga. Det är nästan som om de begår ett brott genom att inte lägga till mer, speeda upp tempot mer.

Här sjunger de With or without you:


Och här sjunger de Halleluja (killen som sjunger från 2:05 verkar kunna byta sångstil som en tonåring byter outfits. Ibland kör han country-röst, ibland Bono-röst, ibland Pearl Jam-röst. Faschinerande):
http://www.youtube.com/watch?v=T2NEU6Xf7lM&feature=related

release me

jag kommer på mig själv med att driva med. tänka "jaha...så kan man ju se det. jo, det är förståligt". jag lallar på, läser mer malin wollin, mer katrin zytomierska, mer av de som svart-vitar världen i ett bekvämt facksystem. av "underhållningsskäl" läser jag dem, av slöhet. men jag kommer på mig själv med att min underhållning kryper innanför skinnet på mig. det färgar av sig och jag indoktrineras i det wollinska tänkadet. närmar mig tanken att hen-debatten är ju tramsig. börjar tänka på att det är klart att vi bara har två kön. herregud vem skulle kunna tro något annat.

ja, jag sitter där, och så spricker bubblan. what the FUCK! det här är ju inte mina åsikter. det är åsikter jag vill stoppa upp i röven på folk.

allt detta slöläsandet. allt kvällsisläsande, wendelaläsande, hela skiten-läsande. jag formas ju för fan av detta, oavsett hur distanserad jag tror att jag är, hur tydliga mina asikter än är för mig. detta sipprar in.

--------------
(någe helt annat. varför har ingen sagt något? nu har jag en ny husgud)



sist, dansa! ja!!!

Saker

Jag borde byta namn på bloggen. Jag tyckte det lät så bra. Psykologi åt folket. Jag gillar det. Men jag är rädd att det missuppfattas. Jag står inte för denna psykologi åt folket. Jag är ju folk. Och jag letar efter psykologi åt mig. Så titeln är bara en ide som jag gillar (som jag medger är jävligt abstrakt) Och jo jag har kanske en liten fetishm i allt åt folket, det vill säga i allt som är menat att tas ned på jorden, bli tillgängligt, bli använt.

Som psykologstudent har jag upptäckt att psykologi oftast inte är "åt folket". Det är lite undangömt. Dyrt. Sofistikerat. Maskerat. Jag visste inte hur mycket jag behövde det innan jag borrade ner ansiktet i det i höstas. Jag behövde verktyg. Ord. Namn på saker. På människor, som har gjort och tänkt alla de saker som jag trodde att ingen annan gjort eller tänkt, kännt. Alla sjukligheter. Störda saker. Förvirrade saker. Ledsna saker. Det var som att bli inbjuden till ett rike där en annan sida av människor framträdde.

Igenkänningen, den är nog en utav de största euforierna. Förståelsen. Jag är inte en avart. Jag är precis lika unik, som alla andra. Men ingen avart. Ingen jävla avart. Jag är normal. (Precis så jävla normal som jag innerst inne kanske önska att jag inte vore.)

Men igenkänningen jag. Det euforiska i det. Som när man läser en författare som råkar formulera exakt denna undanträngda tanke som man själv tänkt. Eller inte alltid ens fullt ut tänkt, men kännt. En reflektion som inte ens känns personlig, mer känns mer sjuk, udda, ologisk (men ända logisk i all sin ologik), remote, slumpartad. Man läser den och uppfylls av att man läser sina egna tankar. Någon har tänkt och kännt som jag, tagit mina ord och satt de på pränt. Vågat säga det som jag inte vågar säga ens inför mig själv.

En slags symbios är det. Eufori är symbios med fan allt alltså. Sig själv, universum, en helhet.