oförberedd

några minuter innan vi skiljs åt säger min vän något som vrider om en kniv som sitter djupt begravd i ett ännu inte läkt sår. jag tänker för en sekund att jag ska sms:a något som låter henne veta att så är fallet. jag vill följa min impuls. överväger. bestämmer mig för att låta bli. det skulle nog inte leda till något konstruktivt. i alla fall inte just då. tanken maler i huvudet. jag känner mig sårad. jag funderar på om jag har överreagerat. oavsett om kommentaren förmodligen inte var illa menad så var den obetänksam. hon vet att jag befinner mig i ett känsligt läge och att inte kunna sätta sig in i det får mig att känna mig ensam.

upprördheten lever rövare under några minuter, men som vanligt så lägger den sig efter ett tag.

så tänker jag: det som sårar, de uttalanden och kommentarer som trycker på ömma punkter, är prövningar. det finns en orsak till att det gör ont, att det någon säger ger ångest. detta är prövningen. att leta reda på roten till det onda. för det har inget att göra med den sårande kommentaren. visst finns det en hel del att säga om att ens vänner inte borde få en att känna på det sättet. och de flesta av mina vänner har motsatt verkan. de lyfter upp, ibland bara genom sin blotta närvaro, stöttar, peppar. men när något händer som ger smärta så måste jag vända mig mot det onda. det är ett faktum att det gör ont. men jag måste finna ett sätt att läka det onda själv. ingen kan göra det åt mig. detta är prövningen. måste titta innåt. förstå varför det värker så. den kommentar som gjorde mig illa handlade om det sorgliga i att jag är singel. man skämtade om det. jag vill kunna skämta om allt. brukar ju för tusan alltid skämta om allt. men såret efter min separation är inte läkt och jag kan inte skämta om det på andras villkor, inte ännu. för mig är det inte kul. för mig är det en livssorg.

livssorgen är min. min att jobba på. ett obetänksamt skämt påminner mig. jag kan inte skylla smärtan på en klumpig kommentar. den finns där oavsett. detta är prövningen. jag vill beskylla vännen. jag hatar henne för en stund. vill hata. om hon bara inte hade sagt så så hade allt varit ok. allt är inte ok, med kommentar eller utan.

vackervatten

jag knarkar skönhet. mitt hjärta är blödigt. jag har inga barn, men hjärtat mitt är blödigt som hos en nyförlossad honling. keith jarrett, chet baker, människor, leenden, formuleringar som om de kommo från marcus birro, berusningar, viner, touchy feely, handskrivna listor, bilder, lycka över all konstkonsumtion jag får, över all konst jag ser och potentiellt kan se, lindansare mellan the twin towers, nakna ansikten utan smink, läppar med röd färg, ögon med svärta, joakim thåstrom och hans vänner.

jag värjer mig mot det fula jag ser. humor med ironi, med bekostnad på annan, som sticker mig i ögonen, eller snarare hjärtat. skrattet fastnar i halsen. det är inte så kul, det här. eller ja jag skrattar. men får dålig andedräkt.

så jag tittar åt skönhet, den som inte bekostar, den som ger, var den än kommer mot mig. som här. visst ser ni kroppshållningen, intentionen, händerna som gör detta magiska, hjärnan som improviserar fram för stunden, för nuet, för oss, när ni lyssnar på detta?:

lista med listor

jag är aldrig så kreativ som när jag sitter med en skoluppgift. jag kan komma på de mest otroliga övningarna. helst skriver jag listor över saker jag vill göra, köpa, se, äta, lyssna på, ta på, klä mig i, etc. detta fick mig att tänka på real simple som gav ut ett helt nummer om bara listor. varför man gör dem, varför man bör göra dem, listans historia, listans psykologi etc etc. jag trodde inte det var sant när jag öppnade det nummret. det kändes som den där tavlan där bilden återupprepas i sig själv.

särskilt gillar jag att skriva en lista där jag tar med åtminstone ett par punkter som jag kan checka av med detsamma. -skriva lista. check. -börja beta av listan. check. det är något sjukligt med den magiska kraften i att checka av en punkt på en lista. hur det får en att känna att man har kommit framåt i livet en liten bit. entrat ett nytt ställe. jag är fan inte kvar i det livet som var före avcheckningen av den här punkten.

så fantastiskt och så sjukt. att inte vilja framåt, kunna stanna lite i nuet, om även för fem minuter, borde ju för fan kännas bättre.

hursomhelst, detta är min favoritlista just nu: "10 ways to rethink your lists". I kid you not. och hur underbar är inte första punkten? även den mest imbicilla av övningar, som att skriva en lista, är ej imbicill nog för att inte kunna avkräva hjälp av annan! -- med andra ord, var inte rädd att be om hjälp med listskrivandet...! hahaha.

såg förresten precis denna lilla lista över "fem fiktiva sportevent jag hade velat gå på", enligt en tjej från minnesota, som jag hittade hos popcandy.

och nu kom jag på, en lista som betytt mycket för mig. herregud, hade helt glömt bort denna lista. "a list of desires." kanske kan översättas till "en lista över önskningar" eller "en lista över begär". det är lite svårt att se vad som står på bilden. det är från en föreställning från 2008 där jag läste upp denna lista i en monolog. eller, hela monologen var listan. vad jag saknar det gamla livet.


"A list of desires"

hjärta

jag tänkte på kärlek, vad det är, kan vara, tänkte på matkärlek, kärlek till mat. den är stor den kärleken. och kärleken till ray lamontagne. och till peter hoeg. och så kärleken till mamma. och till min älskade, som inte är här. så många kärlekar.

så tänkte jag på vad jag känner när jag känner kärlek. det första jag kom på var kärleken till att suga upp spagettin, tugga den och svälja den. kärlek till det goda.

jag kan känna så mycket kärlek. nästan farligt! kan känna att jag vill ge så jävla mycket kärlek. känner andra så? ja det är klart. jag får höra att jag är en varm människa. kanske är det det som kommer fram, karleken jag har till...människor! och gud vad den har gjort mig illa många gånger. de som inte ville ha den.

nu ska jag pa dejt! det kommer att bli spännande. jag känner kärlek till dejten. jag är ju störd. kärleksstörd.

snygga pixar

två styckna har bild på ångest idag. mats och bohman.

vad säger det om mig, att de jag läser har samma inclinations? att jag måste utöka min lista.

alltid detta liv som måste levas

jag hade glömt nästan allt. förutom känslan då, som sitter i länge, av att allting är möjligt. vi gick och såg man on wire på zita igår och det slog mig hur den person som förmedlar till mig vad alltig egentligen handlade om, denna obeskrivbara skönhet, är hans dåvarande flickvän annie allix. när hon söker efter orden är det sedan med sådan skörhet de kommer fram. de verkar ligga djupt begravda i hennes känsla för vad hon hade sett, varit med om, och hennes testamente är så viktig bland alla mansröster om hur stort det var. hon förmedlar det som det är så svårt att sätta fingret på.

om ni inte har sett filmen, läs denna artikel. om ni har sett den, läs ändå.

tänkte på vad det var. jo, för mig handlar filmen om två saker. att allt är möjligt. och, vilket för mig är än viktigare, att våga välja det liv man vill leva i mesta möjliga mån. våga bli ledd av ens intressen, ta de stigar som inte nödvändigtvis leder till framgång, men till en tillvaro genomsyrad av det man vill fördjupa sig i, leva i och med. åh gud, det ar så svårt, det är så svårt.

han säger det inte i filmen, men till reportern som skrivit artikeln ovan säger philippe: 'How can I be unhappy? I have the life I have chosen'.

Jag har inte dödsångest, bara ångest över att inte ha gjort det jag måste.

linan

ja! jajaja! man on wire har premiär har i stockholm imorgon och blev så glad att jag ringde brorsan för att bestamma biodate.

det finns en scen i den, det är mitt uppåttjack, en sådan där kraftig skönhet som tar bort andningen, sticker som en kniv, öppnar upp och injicerar, jag vrider mig i mig själv då, blodet pumpas runt så snabbt och känslorna stockar sig, och jag grämer mig då också, för det vackra gör mig så tacksam, gör att jag smälter inför mitt lilla universum som ger mig detta, vilket det inte alltid kommer att ge, för döden är där då också, den kommer förbi och närvarar en stund, när vackerheten sköljer över.

jag hittar denna text om philippe:

The filigree of harmony and balance in Philippe Petit’s amazing tight-rope walks has an effect comparable to music; we know we have experienced beauty whole, but our memory thereof is partial, contingent. In spite of Petit’s invulnerable mask of concentration, the specter of the World Trade Center supplies the film’s most resonant counterpoint.

appropå det vackra. men även döden. jag måste komma ihåg att också se the bridge.

gladwell

tänker ännu mer på gladwell. ibland vet vi saker, men inte förrän någon lyckas sätta ord på det subtila blir det konkret. jag tänker på sånt som jag tror jag fått från min far. en känsla av att det är vi mot dom. jag mot dom, mot alla andra. jag intog en konstant fientlig position mot...alla. det var grunden. dom jävlarna ska minsann inte. och nu, vad jag älskar att spela med i samma lag som mina medmänniskor. jag behöver inte längre vara en motpol. annat än när jag är det, och då på grund av orsaker som skiljer oss åt.

jag fick ju lära mig att inte dela med mig. att jag inte skulle låta mig bli förpestad av de andra. och vilka var de? det kunde till och med ibland vara mina kompisar. jag skulle inte behöva dansa efter deras pipa, sa pappa. men de hade ingen pipa de ville att jag skulle dansa efter. det var först när jag var ensam, när alla vänner sakta men säkert alienerat sig från mig, som jag förstod.

en kompis sa till mig nyligen att det var en tillgång. att ha en medvetenhet kring detta. på grund av att jag lärt mig att vara ogin, var jag nu en mer generös människa än många som från första början fått lära sig att dela med sig. det är kanske sant, jag vet inte. men jag vet att jag har en instinkt om att hålla mina tillgångar för mig själv. denna instinkt utmanar jag därför. jag är inte generös. men jag agerar generöst för att jag vill vara så. det ger mig något att dela med mig av det jag har. inte minst vill jag dela med mig av optimism och ett självförtroende (som jag heller inte har men som jag gör). jag gör mitt kön och jag gör mitt självförtroende. för jag är inte generös och jag har inte ett gott självförtroende.

skillnaden mellan att vara och göra tyckte han var bra. själva diskrepansen. någon slags medvetenhet. jag tänker på det. jag vill veta vad det egentligen är. skillnaden alltså.

min pappa visade mig hur man är självisk. det var nog inte meningen. men det blev så. man ber inte om det man får. särskilt inte som barn. dessa strukturer. dessa små små budskap som formar en när man är så formbar. det gråter jag över. vi är så oskyldiga. alla är vi det. även pappa. fast det är heller inget jag känner. jag vet det, men känner det inte. jag tror att jag vet det i alla fall.

jag vill le

åh vad jad älskar modet att vara positiv. åh vad jag är trött på poser.

ärlighet, och öppenhet, kan ibland te sig negativt. vara en harang av saker som är dåliga. ibland är det man känner negativt. dåligt. så ser det ibland ut. men ibland är ju det innersta positivt. cynismen känns oärlig. inte tillhörande i vårt nya fräsha decennie. den känns som en hinna som måste på för att skydda. och det är ok. men mot vad? precis VAD är det man skyddar sig mot? marcus birro, hjälp mig. skulle du inte säga; livet?

stockholm var för mig lange ett oärligt, poserande, och cyniskt jabbel. haranger som i sin kärna kunde vara positiva, men likförbannat förklädda i cynism. det ultimata ilandsjargongen.

mod att vara trevlig. för sakens skull. mot de man möter. för att de existerar. och för att du existerar. JO. det är en samexistens vara sig du vill det eller inte. vara sig du inte vet att du faktiskt vill, eller inte vill det, eller inte.

jag läser outliers av gladwell och baxnar. vi vet ju detta. ändå så svårt det skulle vara att fixa till denna orättvisa. har aldrig varit så medveten om min medelklasstillhörighet som då jag läser om mamman som säger till sin unga son i bilen på väg till doktorn att han ska fundera på om det är något han vill fråga doktorn om. denna tydlighet mot sin son om det som kan te sig självklart som vuxen. ta chansen att interagera. dessa mini-lektioner i att bli en medborgare. dessa budskap som verkar så små och betydelselösa, men som är skillnaden mellan att bli visad vägen till interaktion med omvärlden. skillnaden mellan barn som fått dessa hintar om deras rätt att ta för sig, hur man tar för sig, att man KAN ta för sig, hur man kan vara, -dessa osynliga stigar till möjligheter. skillnaden mot att låta sin egen förrvirrning, kanske rädlsa, för auktoriet sippra in i barnet. skillnaden mot att inte visa var de osynliga stigarna finns. som ju finns där, utan entreavgift, precis framför barnet.

for the longest time

i couldn't read a book for the longest time. because that meant sitting down, breathing slowly, and thinking. that meant pain. and it also meant you. we used to do that.

for the longest time i couldn't make home. put up things. hang things. i could only relate to my things as temporary objects, that would not stay where they now were. because they didn't belong there.

to hang a picture on the wall meant saying to myself that i lived somewhere, and it was here. that meant pain.

Because suddenly you're off on this great adventure

kills. det kan verkligen döda. ibland. men dave eggers tycker att det är en oumbärlig del av skapande. det är värmande. betyder det att om jag procrastinate så är jag på väg skapa?

"I can only do stuff under deadline," he says, "I have to do it late at night, on caffeine, and in a lot of pain. I need about eight hours of fiddling around for every 1 hour of productive work. But that's the way it is. It doesn't seem worth it if you're writing during the day. It's so safe. Because without the pain, is it art?" He continues on to justify his procrastination. "Procrastination is the creation of an exciting life by manufacturing tension, because suddenly you're off on this great adventure."

om att få det att hända

på en utav mina måste-kolla-varje-dag-sidor, perezhilton.com, fann jag ett gott nytt års-önskande som träffande mig rakt i hjärtat. så vill jag också att det ska bli. jag vill också make it happen.

2010 is going to be the best year of our life! It is as it has been designed and it is our job to ensure that design is properly executed.

We go into this next year so rich - in strength, joy and more knowledge than ever before. We are armed and ready to tackle these next 12 months.

We are gonna rock some shiz hardcore in 2010!

This coming year is all about enjoying it, whilst working just as hard even harder than before - and trying new things!

Let's go!

We wish you, our Perezcious readers, the best year of your life too.

Make it happen!

xoxo

Perezzzzzzz

och i mina drömmar är jag lika färgstark och tar lika mycket plats som perez.