Kvinnans underordning och amerikansk kommersialism

Då och då skriver jag för någon tidning. Det blir oftast mindre tidningar såsom Norrbottenskuriren. Jag gillar att göra det. Det är nog det enda jag gillar att göra publikt. Allt annat jag gör inför folk, gör mig nervös. Att tala inför folk, att dansa inför folk (nykter), att visa upp hur min lägenhet ser ut inför folk. Allt sådant väcker oro i mig. Men just att skriva texter som publiceras gör mig inte nervös. Snarare är det ett av de få sätten jag känner till som passar för just mitt sätt att kommunicera.

Sigge Eklund skrev en gång att skrivlusten återfinns i det faktum att det tar för lång tid att vara tydlig i talet. De där sekunderna det tar att hitta ett svar, och kunna formulera det, försvinner i texten, där det istället flyter på. Vissa har ju den där pilsnabba förmågan att kunna formulera sig i tal på ett kraftfullt sätt. Jag har det inte. Jag står där och famlar efter orden även när jag får en enkel frågor om vad jag jobbar med.

I lördags skrev jag en text i Norrbottenskuriren om allt det förjävliga i och med helgens kungabröllopet. Den kan ni läsa här:

”När vi gifter oss i Sverige går vi sida vid sida, kvinna jämte man, in genom kyrkan” brukar jag stolt proklamera till mina amerikanska vänner. För det där med brudöverlämning är ju något vi slutade med för flera hundra år sedan. Eller?

Med förfäran inser jag att helgens event i ett svep lyckas sopa undan både feministiskt inflytande i våra svenska bröllopstraditioner, samt införa en amerikansk twist på det hela. Brudöverlämning är som vi alla vet en given del av den amerikanska kultur vi gladeligen
importerar genom strida strömmar av hollywoodfilm. Den makt detta kulturella kapital har slår med hästlängder all annan internationell och icke-svensk kultur tillsammans.

Man kan skaka på huvudet, konstatera att helgens event är vad det är, ett kungligt bröllop och inget annat. Men det krävs inte mycket tankeverksamhet för att inse att brudöverlämningen av Victoria, från en man till en annan, vars symbolik representerar mannens överordning och kvinnans underordning, kommer att bli normgivande för framtida svenska bröllop.

Men inte bara själva vigseln anammar glamour a’la Americana. Då Daniel friade till Victoria kringgicks den svenska och europeiska förlovningstradition där båda parter tar på sig varsin ring för att visa sin tillhörighet till varandra. Nej, endast Victoria blev påträdd en ring, vilket visar att det är kvinnan som tillhör mannen och inte tvärtom. Kvinnan köps, mannen köper.

Mina amerikanska vänner rycker på axlarna. Att Daniel inte tog på sig en ring vid förlovningen tycker ingen är konstigt. Så har det ju alltid varit där. Däremot regagerar de med bestörtning på valet av ring. Att diamanten är den enda godtagbara stenen vid en förlovning är en oskriven regel i den amerikanska etikettboken. Men vad alla inte vet är att diamanten som tradition faktiskt inte är en tradition, utan resultatet av den mest framgångsrika reklamkampanjen i amerikansk historia. Marknadsföring via filmikoner såsom Marilyn Monroe och kompani, ledde till att företaget med monopol på diamantutbrytning, De Beers, lyckades införliva denna ”tradition”. A diamond is a girl’s best friend blev en sanning som än idag ingen lyckats rucka på. Nu verkar det bli en sanning även här i Sverige.

Vad som hände med de två släta guldbanden, en för kvinnan och en för mannen, vet jag inte. Men vad jag vet är att den kultur vi importerar sker på bekostnad av den feministiska kamp som gett oss större jämställdhet här i Sverige än i många andra länder. Det är med sorg jag bevittnar helgens manifest av kvinnans underordning dekorerad i amerikansk kommersialism.


På ett annat, väldigt okungligt, bröllop i Luray i Viriginia.