livet

den där känslan, när man läser något som hade kunnat vara skriven av en själv. när man läser något obskyrt, något ologiskt och jävligt knäppt. och tänker "så där är det. så där känner jag". den känslan är god. smakar sött. för någon annan känner som jag, trots att det jag känner är så knasigt att jag inte skulle vilja, eller ens kunna, sätta ord på det själv.

kommer inte ihåg vem det var, kanske lessing, som sa att "när man skriver, då ska man inte göra om så att andra kan förstå. nej man ska gräva vidare, och när det man skrivit är så privat och oformulerbart att man inte ens vet om det fortfarande är sanningen man skriver...då har man hamnat rätt. då talar man om det universella."

eller, det var nog inte lessing som sa det. det var nog jag.

spelar ingen roll.

en annan grej, läste idag en text av en utav mina favoritskribenter som handlar om rädsla. i texten fann jag en fråga (tolkade att det fanns en fråga fanns den inte bokstavligen fanns där) som löd; jag som inte är rädd för någonting, varför är jag så neurotisk?

den frågan har jag ställt mig själv så länge jag kan minnas. jag som inte är rädd för sanningen, varför är jag så nervös? jag som inte tycker att mycket är läskigt, varför beteer jag mig som en fucking svensk variant av woody allen?

därfor att jag är rädd. därför att all rädsla varit där under, i nåt jävla hål med ett tungt låst lock på. SHIT vad fucked up (och coolt) att hitta till den sidan. terapi är så sjukt skumt. och sjukt bra.

så, en liten short version av mitt liv so far: de första 32 åren hade hon ingen kontakt med sina rädslor, annat än de ytliga. sedan bankades hål på äggskalet och ut från en liten spricka strömmade en grönbrunaktig möglig stinkande sörja som fått va ifred under väldigt lång tid.

hej livet. hej äcklet. hej allt det fina. hej allt det nya.