rörelse

tänker på rörelse.

på morgonen; motgående strömmar. skavande. kläder som skaver. huvud som skaver. framåtlutande. om jag stannar upp färdas jag bakåt. måste lägga vikten framåt, även när jag står stilla, som vid busshållplatsen i väntan. här är det även en jävla tyngdlag. om knäna inte är låsta, drar baken ner mig mot backen. så jag knycker till med knäna och skiftar vikten uppåt och framåt för att inte sjunka ihop och färdas baklänges. riktinginarna är inte tydliga nu på morgonen. jag vet inte åt vilket håll jag vill. helst inte åt något håll alls. riktnignar överhuvudtaget gör ont. jag vill vara stilla. i mig själv. det är den enda rikting det finns behov för. herregud, jag kan ju inte ens se tydligt. hur fan ska jag kunna se vart jag ska. dis. huvudet är disigt. och jag får rynkor när jag stiger upp tidigt.

eftermiddagen. strömmarna har stillnat och även om jag har motstånd när jag rör mig framåt så behöver jag inte hålla i mig för att stå stilla. jag färdas inte bakåt.

kväll. en hand på ryggen för mig framåt. luften jag kliver genom är stilla. kläderna har mjukats upp. endast fötterna skaver. jag kan till och med ta stora kliv framåt, springa om jag vill. inget motarbetar. dis är borta. tankar klara som projektiler upplysta i mörkret. välvilja. jag brukar vilja vända mig om för att se den som för mig framåt i ögonen. då möter jag alla sorters människors blickar. inför dem alla känner jag kärlek.


så många riktningar. så många sätt att falla. segna. resa sig upp. stå motståndskraftigt kvar.