Saker

Jag borde byta namn på bloggen. Jag tyckte det lät så bra. Psykologi åt folket. Jag gillar det. Men jag är rädd att det missuppfattas. Jag står inte för denna psykologi åt folket. Jag är ju folk. Och jag letar efter psykologi åt mig. Så titeln är bara en ide som jag gillar (som jag medger är jävligt abstrakt) Och jo jag har kanske en liten fetishm i allt åt folket, det vill säga i allt som är menat att tas ned på jorden, bli tillgängligt, bli använt.

Som psykologstudent har jag upptäckt att psykologi oftast inte är "åt folket". Det är lite undangömt. Dyrt. Sofistikerat. Maskerat. Jag visste inte hur mycket jag behövde det innan jag borrade ner ansiktet i det i höstas. Jag behövde verktyg. Ord. Namn på saker. På människor, som har gjort och tänkt alla de saker som jag trodde att ingen annan gjort eller tänkt, kännt. Alla sjukligheter. Störda saker. Förvirrade saker. Ledsna saker. Det var som att bli inbjuden till ett rike där en annan sida av människor framträdde.

Igenkänningen, den är nog en utav de största euforierna. Förståelsen. Jag är inte en avart. Jag är precis lika unik, som alla andra. Men ingen avart. Ingen jävla avart. Jag är normal. (Precis så jävla normal som jag innerst inne kanske önska att jag inte vore.)

Men igenkänningen jag. Det euforiska i det. Som när man läser en författare som råkar formulera exakt denna undanträngda tanke som man själv tänkt. Eller inte alltid ens fullt ut tänkt, men kännt. En reflektion som inte ens känns personlig, mer känns mer sjuk, udda, ologisk (men ända logisk i all sin ologik), remote, slumpartad. Man läser den och uppfylls av att man läser sina egna tankar. Någon har tänkt och kännt som jag, tagit mina ord och satt de på pränt. Vågat säga det som jag inte vågar säga ens inför mig själv.

En slags symbios är det. Eufori är symbios med fan allt alltså. Sig själv, universum, en helhet.